Var inte rädd för fakta och debatt

En fördom brukar definieras som en »sakligt ogrundad uppfattning«. Går man till akademiens ordbok är det en uppfattning som skapats »utan vederbörlig undersökning«. Det är precis här det blir problematiskt.

I går i P1 Morgon debatterades det moderata förslaget att även förövarnas etnicitet ska registreras när Brottsförebyggande rådet gör en ny kartläggning av sexualbrott. Den rättspolitiske talespersonen Tomas Tobé argumenterade för. Miljöpartiets motsvarighet, Mats Pertoft, argumenterade mot. Han gjorde det genom att hänvisa till att man inte ska nära fördomar.

Det är inte nödvändigt att spela dum och låtsas att det inte går att begripa vad Pertoft menar. Men det är inte heller nödvändigt att spela dum och låtsas att man inte ser den uppenbara motsägelsen.

Att hävda att vi blir mindre fördomsfulla genom att inte vidta vederbörliga undersökningar av verkligheten, kommer helt enkelt aldrig att hålla. Det finns möjligen andra, bättre argument i just det här ärendet. Den tidigare domaren och statssekreteraren Krister Thelin har till exempel, bland annat på SVT Opinion, lagt fram det juridiska argumentet att nyttan för polis och rättsväsende av större kunskap om eventuella samband mellan etnicitet och brott, är försumbar. Så är det antagligen. Men för det första vet vi inte vad vi kan ha för nytta av fakta innan fakta finns. För det andra är den här frågan inte bara en ensak för rättsväsendet. Finns specifika problem som har en botten i kultur och etnicitet, är det i första hand något som sociala myndigheter och, till exempel, skolan behöver känna till för att kunna hantera.

Det handlar inte om en dimmig idé att alla sexuella övergrepp sker av andra än etniska svenskar. Ingen som läst tidningen på sistone kan inbilla sig något sådant. Det handlar inte ens om att den gamla statistik vi har, visar att finns en klar överrepresentation bland män med viss utländsk bakgrund vad gäller bland annat våldtäkter, även när man tar hänsyn till socioekonomiska faktorer och annat. Det handlar snarare om att kulturskillnader skapar spänningar, krockar, segregering och konflikter, som ibland tar sig uttryck i brott och våld. Ska man komma åt just den sortens brott och våld måste man angripa roten till problemet. Och där spelar kulturskillnader en viktig roll. Vore det inte så, skulle det vara obegripligt varför nästan alla politiska partier och debattörer lägger så stor vikt vid integration och oroar sig så mycket för »utanförskap«.

Människor är inte opåverkade av den kultur de socialiserats in i. Och vad »invandring« betyder är inte oberoende av vilka som invandrar. Olika möjligheter och problem kommer att uppstå, beroende på om invandringen kommer från Finland, Italien, Jugoslavien, Chile, Nordafrika, Mellanöstern eller Afghanistan. Man kan vägra att ta reda på vilka skillnaderna är, i förhoppningen att den vänligt menade fördomen – det vill säga sakligt ogrundade uppfattningen – »vi är alla lika och gör samma saker« ska bli rådande. Men mer sannolikt är istället att betydligt obehagligare, aggressivare och grövre fördomar växer i brist på fakta.

Sverige brukade vara ett land där man trodde på möjligheten till förändring genom kunskap, debatt och pragmatiska beslut. Det bästa sättet att motverka fördomar vore att återerövra det självförtroendet och sluta argumentera mot att ta reda på hur saker och ting förhåller sig. Vad fakta sedan betyder, är en fråga som vi kan klara av genom rak och öppen debatt. Om man är rädd för sådan har man redan förlorat slaget.