Vår sak är Finlands
Toppbild: TT
När försvarsberedningen sprack i fredags varnades det för vilka signaler det sände till Moskva, Washington och Bryssel. Och visst är det udda, till och med för svenska förhållanden, att Socialdemokraterna nu tydligen tänker sig bygga försvaret med stöd av pacifisterna i Miljöpartiet, de tidigare kommunisterna i Vänsterpartiet och möjligen Sverigedemokraterna, ett parti som Socialdemokraterna med jämna mellanrum kallar fascistiskt och Putinvänligt.
Å andra sidan har Moskva, Washington, Bryssel, och varje annan huvudstad med minsta intresse av saken, rimligen noterat att svensk försvarspolitik signalerat hål i huvudet i flera decennier redan. Att enigheten i försvarsberedningen spricker är ett historiskt misslyckande, men ett ännu större misslyckande är alla år av tanklös nedrustning i mer eller mindre full enighet.
Under hela mitt vuxna liv — jag fyllde 50 för två år sedan — har försvaret varit underfinansierat och misskött. Bara ungefär hälften av dem som omfattades av värnplikt gjorde lumpen när jag ryckte in. Det materiel vi använde oss av var i stort sett oförändrat sedan andra världskriget. Jag kallades aldrig till repövning.
En del partier har av och till gnällt över försvarets förfall, men när de fått chansen att göra något åt saken har de istället snabbat på processen. 2004 togs det märkliga beslutet att svenskt försvar var till för att skickas runt i världen och göra ”insatser”, inte för att försvara Sverige. Under åtta år av borgerlig regering förblev försvaret kraftigt underfinansierat, vilket gjorde att allt snack om att skärpa sig bara var just snack. Däremot såg den borgerliga regeringen till att avskaffa värnplikten.
En månad innan Ryssland slog till militärt mot Krim kunde dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt hänvisa till att försvarsberedningen inte såg något anfallshot mot Sverige och att inget regeringsalternativ ville öka försvarsanslagen. Det var sant och ett typexempel på att enighet och enfald går utmärkt att kombinera. När ÖB Sverker Göransson förklarade att Sverige bara kunde stå emot ett militärt anfall mot ett begränsat mål i en vecka, passade statsministern på att kalla försvaret för ett ”särintresse”.
Försvaret var, för regeringen Reinfeldt liksom för de regeringar som föregick den, bara intressant som budgetpost. De som resonerat annorlunda har straffats. Mikael Odenberg avgick som försvarsminister i protest mot att den regering han satt i ville skära miljarder ur försvarsbudgeten. Förra året tvingades generalmajoren Anders Brännström bort från Högkvarteret, efter att ha larmat om hur illa ställt det var med både utbildning och materiel i försvaret. Sverige är ”chanslöst” vid angrepp, förklarade han. Hans arbetsgivare försökte smutskasta honom genom att läcka nedsättande uppgifter.
Så fredagens haveri, hur genant det än är, är inget trendbrott. Tvärtom. Och regeringens idé om att föreslå förbättringar, utan att avsätta pengar för att genomföra förbättringarna, är i det närmaste en svensk tradition.
Populisten Mogens Glistrup föreslog på sin tid att Danmark, när de sparade på försvaret, helt enkelt skulle sätta upp telefonautomater längs kusten med ett färdiginspelat meddelande på ryska: ”Vi ger oss”. Det skulle kanske bli tillräckligt billigt. Till och med det är överflödigt för Sverige. Moskva vet rimligen redan att vi gett upp. Jag blir alltmer övertygad om att vårt enda hopp är att skicka en vädjan till Finland: var snälla och invadera oss. Vi är helt enkelt inte mogna att ta hand om oss själva. Som Finlands västra rikshalva skulle vi åtminstone ha en chans.
