Vaccineringen är regeringens chans att återupprätta förtroendet

Det händer rätt sällan, för politiken är i grunden inte ett särskilt avancerat djur, men ibland blir politiken obegriplig.

Harold Macmillan, den brittiske premiärministern efter Suezkrisen, sammanfattade bäst vad som får regeringar att tappa greppet: ”Events, dear boy, events.” Liksom med nästan alla bra citat har tråkmånsar försökt visa att vi inte kan vara säkra på att Macmillan någonsin sade så, men det spelar mindre roll. Om han inte sade det, borde han ha gjort det. Oförutsedda händelser, ”events”, är inte bara det som får regeringar att tappa greppet, det är nästan alltid det som definierar en regering.

Få händelser i hyfsat modern tid kan mäta sig med elfte september, men covidpandemin är någonstans på samma nivå. Regeringar över hela världen får finna sig i att mätas på pandemins måttstock. Även den svenska.

Den svenska strategin för att möta viruset har inte varit en uppenbar succé, men inte heller ett uppenbart fiasko, om man inte arbetar på Dagens Nyheters ledarsida. Den notoriskt opålitliga och ojämförbara statistiken visar, om man ändå litar på den och jämför, att Sverige har ungefär lika många döda per capita som Frankrike och lite färre än Portugal. Belgien, Italien, Storbritannien, USA och Spanien är några av de länder som har högre dödlighet per capita än Sverige. De ländernas regeringar har följt olika strategier, men har i de flesta fall varit mer drastiska i sina åtgärder. Det finns inga glasklara samband mellan strategi och utfall.

Något alla kunnat se är däremot att den svenska regeringen pendlat mellan att försöka lägga ansvaret någon annanstans, vimsighet och försök att tala svenskarna till rätta. Det är det som nu visar sig i form av hastigt och kraftigt sjunkande förtroende. Enligt DN/Ipsos har andelen svenskar som tycker att Stefan Löfven gör ett bra jobb halverats sedan i maj förra året och ligger på 26 procent. De som tycker att han gör ett i huvudsak dåligt jobb är nu fler, 37 procent.

Det innebär inte att oppositionen gör särskilt bra ifrån sig. Andelen svenskar som tycker att oppositionen gör dåligt ifrån sig ökar och är nu 25 procent. De som tycker att oppositionen gör ett bra jobb är hälften så många. Och förtroendet för Anders Tegnell har fallit med nästan 20 procentenheter sedan i höstas, till 54 procent.

Hakelius: Ungdomspoeter är lärarnas gullegrisar – förklädda till rebeller

Ingen verkar, med andra ord, klara sig särskilt bra med pandemin som måttstock. Men regeringen är trots allt regeringen. Den har det otacksamma ansvaret att hantera ”events”, men den har också — till skillnad från oppositionen — makten att göra saker. Och det är här politiken just nu är obegriplig.

Vaccineringen mot covid är regeringens stora chans. Om man i efterhand ångrar att man inte var mer kraftfull och beslutsam till att börja med, är detta tillfället att visa något annat. I andra länder har insikten om vaccineringens politiska betydelse uppenbart gått hem. Till exempel i Storbritannien, i Israel och i många delstater i USA. Det innebär inte att allt går som på räls. Det saknas vaccin. Leveranserna försenas. Produktionen är inte den som utlovats. Men den svenska regeringen verkar inte ens ha förstått hur centralt det här skeendet är för att Löfvens ministär ska rädda sitt anseende.

Ja, det finns stora praktiska problem. Men mycket är också bäddat för en regering som vill visa handlingskraft. Oppositionen kommer inte att protestera om regeringen fattar beslut för att få fart på vaccineringen. Myndigheter och sjukvård drar mer åt samma håll än de gjort i mannaminne. Det finns alla möjligheter för regeringen att aktivt ta ledning, driva på och se till att överkomma hinder. Men Regeringskansliet framstår som väldigt slakt, undantaget de återkommande förmaningarna och symbolpolitik i form av inreseförbud och testkrav.

Det oroande med det här är på den verkligt konkreta nivån. För hur skulle en politiskt förfaren statsminister göra i det här läget? Jo, han eller hon skulle kalla en person till sig. Vem den personen var, skulle vara självklart, för varje fungerande regering har sin mästerfixare. En räv med erfarenhet, pondus och kunskaper nog för att sy ihop vad som än krävs. Den personen skulle ges i uppdrag att se till att vaccinationskampanjen gick så smidigt och snabbt som bara var möjligt. Fixaren skulle få tillgång till vilka statssekreterare han eller hon behövde för att se till att det inte blev några frågor eller problem som föll mellan departementen. Fixaren skulle få all den befogenhet som krävdes, för att se till att regionerna och centralmakten drog åt samma håll. Fixaren skulle få friheten att identifiera och se till att lösa eventuella problem med EU. Fixaren skulle få en budget som inte hade några egentliga gränser, för i sammanhanget rör det sig om relativt blygsamma summor. Alla som hade något med saken att göra skulle få veta att fixaren var utsedd och fullt bemäktigad. Alla skulle få veta att regeringen, genom sin fixare, nu ledde processen och att det inte var läge att tjafsa om saken. Den som har problem får tala om för fixaren vad som behövs för att lösa dem och det snabbt. Inte gnälla och dra i långbänk.

Kanske tycker regeringen att den gjort just detta. I så fall har den fel.

Hakelius: Masshysterin är också verklig

Resultatet blir att vaccinationen av svenskarna kommer att ta längre tid än nödvändigt och möjligen att vi får en del dödsfall som kunnat undvikas. Men för regeringen är resultatet dessutom ytterligare förtroendeförluster. Det är det som gör det vi nu ser obegripligt. Varför tar en regering som förlorat stort i förtroende under det senaste året inte chansen att vända opinionen?

Den enda förklaringen jag kan komma på — det finns kanske andra — är att den här regeringen inte är tillräckligt kompetent för att ens försvara sitt eget skinn. Antingen förstår den inte vad den behöver göra, eller så saknar den förmågan att göra det, eller möjligen båda delarna. Det är nästan svårt att tro, men hur ska man annars förklara en regeringen som inte ens försöker sparka vaccinbollen i mål, när den ligger där och väntar?

"Events" är ett helvete. Men de möjligheter man får som regering kommer också ur de oförutsedda händelserna. Varför inte ta vara på dem?

Jag förstår det inte.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!