Världens bästa politiska strategi – en händelse?

Det tog ungefär en och en halv dag för Magdalena Anderssons misslyckande att förvandlas till en framgång. Socialdemokrater kände sig befriade. Borgerliga gladde sig åt att Miljöpartiet blev av med taburetterna och sina veton. Statsvetare plockade fram statistik på att enpartiregeringar i minoritet faktiskt brukar vara ganska stabila och dessutom framgångsrika.

Om det här är en försmak av hur Magdalena Andersson kommer att hanteras som statsminister, kan hon sätta sig tillrätta på räkmackan.

Nu ligger det förstås en hel del i den lättnad, glädje och tillförsikt som Miljöpartiets reträtt utlöst.  Att regera med Miljöpartiet har aldrig varit särskilt lätt. Det har bara blivit svårare, för det är inga småfrågor som de konstant krånglar till. Migrationspolitiken, förstås, men dessutom en lång rad frågor som har att göra med samhällets själva stomme: elförsörjningen, byggandet, infrastrukturen. Och på det en tendens till klåfingrig politisering av kultur, universitet och andra samhällssfärer som borde värna sin självständighet.

Så, visst: det finns all anledning att gratulera Socialdemokraterna till att ha gjort sig av med den ballasten. Det var Göran Persson som plockade upp den, med tanken att Miljöpartiet skulle utgöra något slags grön Södermalmsfalang av Socialdemokraterna.

Men en fråga infinner sig ändå:

Om det nu är en så lysande förändring och befrielse, om det till och med utgör själva nyckeln till Socialdemokraternas återhämtning i opinionen, varför har det inte skett tidigare?

Och, framför allt, varför sker det som en biprodukt av ett fumligt hanterande av makten, snarare än efter eftertanke och rent av debatt?

Socialdemokraterna hade trots allt nyss kongress. Ingen föreslog där att partiet skulle välja denna väg, som nu beskrivs som vinnarvägen för Socialdemokraterna.

Jodå, Harold Macmillan hade en poäng när han sade att den främsta utmaningen för en politiker är ”händelser, min käre pojke, händelser”. Politik är inte en planerad process. I mycket handlar det snarare om att göra det bästa av oväntade händelser. Men valet av koalitionspartner, till och med i våra turbulenta dagar, borde väl ändå ha ett litet drag av planering, snarare än av händelse?

Bland mer traditionella socialdemokrater med ett intresse för sådant som arbetarrörelsen brukade sätta i centrum när arbetarna fortfarande stod i centrum, har samarbetet med Miljöpartiet länge varit ett skavsår. En del av dem säger rakt ut att Göran Persson gjorde ett betydande strategiskt misstag då han knöt Socialdemokratin så nära Miljöpartiet. De ser den kopplingen som ett huvudskäl till att Socialdemokraterna förlorat så stort till Sverigedemokraterna, särskilt i manliga LO-grupper. Men många av dem förstår också varför det skedde.

Socialdemokraterna i Sverige, liksom i flera andra länder, har med tiden blivit alltmer dominerade av en urban medelklass, med värderingar som ligger närmare de miljöpartistiska än de gängse i LO-kollektivet. Samarbetet med Miljöpartiet har visserligen försvårat för Socialdemokraterna att fatta en rad viktiga beslut, men det betyder inte att besluten skulle ha varit enkla att fatta utan Miljöpartiet. Det Miljöpartiet står för finns också som en stark underliggande ström inom Socialdemokratin. Det var inte bara maktstrategi som fick Göran Persson att formalisera samarbetet med Miljöpartiet. Han såg också en värdegemenskap.

Den intressanta frågan nu, när Socialdemokraterna beskrivs som en Gulliver som äntligen befriats av Lilliputarna, är hur stor den värdegemenskapen är. En del traditionella socialdemokrater tvivlar till och med på om det verkligen finns en ”gammal, hederlig” socialdemokrati kvar, som kan kliva fram när Miljöpartiet hakas av.

Det är den saken som Magdalena Andersson har tio månader på sig att motbevisa.