Vårt problem är snart EU, inte UK
Toppbild: TT
Man vill inte var den första som viker sig i en förhandling. Man vill inte heller vara den som stjälper en förhandling.
Theresa May behövde verkligen en överenskommelse med EU, för att överleva julen. Men EU behövde också en överenskommelse. Storbritannien är en viktig marknad, en stor nettobidragsgivare och en politisk maktfaktor inom eller utom EU. Hade Theresa May redan nu fått bära ett uppenbart misslyckande skulle hon antagligen inte ha klarat sig kvar vid makten. Förhandlingsläget skulle inte ha blivit enklare och antagligen inte heller mer gynnsamt för EU med en ny brittisk förhandlingspartner, oavsett vilket parti en sådan hämtades i.
Så svaret på frågan vad Storbritannien och EU egentligen kom överens om i förra veckan, är att de kom överens om att de måste komma överens. Egentligen är ingen av de stora frågor förhandlingarna gällde – allra minst Irlandsfrågan – löst. I vissa avseenden har en rörelseriktning markerats. I andra har snarare alla rörelseriktningar stängts.
Exempelvis:
Det ska inte bli en hård gräns mellan Irland och Nordirland. Det ska inte bli en intern gräns mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Blir det ingen överenskommelse som kan uppfylla detta, ska Storbritannien fullt ut följa de regler som krävs för EU:s inre marknad och tullunion. Men Storbritannien ska samtidigt lämna EU och ta full kontroll över sin suveränitet.
Annorlunda uttryckt: alla ska bli nöjda, även om det inte bara är praktiskt, utan logiskt, omöjligt.
Nu är det ju så här förhandlingar går till. De bygger tidvis på att man är helt överens om orimligheter och uppenbara lögner, för att kunna gå vidare till nästa steg. Kanske har olika vägar förberetts bakom kulisserna, kanske är vi faktiskt ett steg närmare en möjlig och fungerande överenskommelse. Men det framgår inte av själva texten.
Den brittiska regeringens kraftlöshet är så klart inte till britternas fördel. Nackdelarna med Brexit har överdrivits enormt, men en tillräckligt usel regering kan förverkliga åtminstone en del av skräckfantasierna. Den är inte heller till EU:s fördel. Om en medlemsstat lämnar EU har unionen allt intresse av att den gör det med gott humör och självförtroende. Det finns inget för EU att vinna på ett brittiskt misslyckande.
Den svaga brittiska regeringen är dessutom inte en fördel för en vettig diskussion om EU och utvecklingen av unionen.
I Sverige får man nu leta efter någon på någorlunda avancerad nivå som ens säger sig begripa vad Brexit handlar om. Ändå är det inte alls så svårt att förstå. Att avlöva demokratiska institutioner makten och flytta den uppåt till en ogenomtränglig byråkrati, eller till förment demokratiska församlingar som saknar all legitimitet, är ingen struntsak. Britterna, egentligen oavsett politisk hemvist, har hela tiden tagit detta på allvar. Det har de gjort rätt i.
Det är synd att det till slut resulterade i Brexit, men när det väl gjorde det hade processen kunnat leda till en viss självrannsakan inom EU. Nu har den undermåliga brittiska hanteringen istället lett till motsatsen. De allvarliga invändningar som ledde till Brexit och som borde tas på största allvar, blandas samman med den brittiska regeringens dåliga hantering av själva processen. Ingen vill verka stå på samma sida som Theresa May. Istället lockar Emmanuel Macrons retoriska suffléer om Europa, eller till och med den tyska socialdemokraten Martin Schulz drömmar om ett Europas förenta stater.
Så medan svenska bedömare är helt upptagna med att skaka på sina huvuden åt britternas oskicklighet händer saker i EU, som på ganska kort sikt kan bli verkligt problematiska för Sverige.
Det är ingen slump att vi står utanför euron. Det finns i Sverige en grundläggande och i botten sund skepsis till den »allt fastare union« som EU drömmer om. Den delar vi med Storbritannien. Den som glömmer det, på grund av regeringen Mays tafflighet, kommer att bli påmind om det längre fram.
Läs mer:
Storbritanniens ambassadör: Vi har nära relationer med den svenska regeringen
