Västfronten 99 år senare

Den elfte november 1918, den dag då vapenstilleståndet på västfronten inföll, dödades tusentals i strid. Den amerikanske författaren Joseph E Persico uppskattar antalet döda, sårade och försvunna på krigets sista dag till 11 000, fler än under D-dagen 27 år senare. Räknas civila dödsfall in, undantaget influensaoffer, förlorade Storbritannien två procent av sin befolkning. Många av dem var unga män som lämnade stora tomrum efter sig, inte bara för de närmast anhöriga, utan för samhället som helhet. Stora egendomar stod utan arvingar. Sociala ordningar, särskilt på landsbygden, kunde inte alltid upprätthållas. Storbritannien förändrades i grunden på ett sätt som inte hade skett sedan inbördeskriget och Cromwells republik i mitten av 1600-talet.

Den som råkade vara i England helgen som just varit, blev påmind om allt detta. På nästan varje kavajslag fanns en röd pappersvallmo. I landsortskyrkorna hölls minnesgudstjänster. Vid Kenotafen i Whitehall i London lade drottningen och Prins Charles ned en krans.

Att britterna har en stark relation till sin historia under andra världskriget begriper vi svenskar. Vi har sett tillräckligt många amerikanska filmer för att känna oss delaktiga. Vi känner igen Churchills tal och vet hur stoiska Londonborna var under Blitzen. Men britternas levande minne av första världskriget – trots att Florence Green, den sista veteranen från första världskriget, dog för drygt fem år sedan - är mer främmande för oss.

En del av förklaringen är antagligen att andra världskriget är så mycket mer tacksamt dramaturgiskt. Det onda och goda är nästan karikerat tydligt. Det beror förstås främst på förintelsen och bara delvis på att de krigsbrott som begicks från de allierades sida, för det mesta glöms bort. Ur första världskrigets meningslösa slakt för en meter hit eller dit är det inte lika lätt att skapa något slags mening och känsla av rätt och fel.

Första världskrigets hemskheter skapade en hel generation britter som avskydde krig mer än något annat och var villiga till betydande kompromisser för att slippa slagfälten. Ur det kom fredsaktivism, men också Chamberlains eftergiftspolitik och den enda riktigt genuina övertygelsen som den blivande fascistledaren Oswald Mosley bar på: att ett nytt storkrig måste förhindras.

Alla, från pacifister till fascister, misslyckades med det. Men minnet av det första kriget överlevde ändå det andra kriget bland britter. Och vill man begripa britterna finns en viktig pusselbit här. Nästa år är det hundra år sedan vapenvilan. Det kommer att märkas.