Vem får vara tjock?

Det är ett festligt tecken i tiden att skådisen Brendan Fraser – som just nu kan ses spela Charlie, begravd i en enorm "fat suit" i filmen The Whale – är angelägen om att smickra de riktigt feta så snart han får tillfälle.

"Att vara en person av sådan storlek kräver att man verkligen är en mycket stark person, fysiskt och känslomässigt. Jag kom att inse det genom att spela den här rollen", sade Fraser till exempel i en intervju i brittisk TV nyligen.

The Whales regissör, Darren Aronofsky, måste ha förstått att det skulle bli problem redan när han beställde fettkostymen som gjorde Fraser till en praktpjäs någonstans mellan 250 och 300 kilo. Aronofsky är trots allt amerikan, bekant med Hollywood och rimligen även med det liberala Amerikas puritanska häxjakter mot allt som inte följer den ideologiska manualen. I ett försök att köpa något slags avlat knöt han kontakt med "Obesity Action Coalition" inför inspelningen och efter inspelningen fick Brendan Fraser och författaren till originalpjäsen som The Whale baseras på, sitta ned och ha ett inkännande rundabordssamtal med tre "fetmaaktivister" där Fraser fick ytterligare möjlighet att bedyra att tjocka människor är enastående.

Det är, ärligt talat, en rätt gråtmild rulle, alldeles oavsett huvudpersonens vikt. Vissa faller för det. Andra finner det en aning för mosigt. Själv fann jag mig sitta och räkna hur många gånger Charlie, som ska vara skrivarcoach på universitetsnivå med längtan efter det äkta och ärliga, använder ordet "amazing". Svaret är elva gånger. Fjorton, om man räknar när han citerar sin ohängda tonårsdotter. Men nu var det inte det vi skulle fördjupa oss i.

Försöken att blidka fetmaaktivister har inte varit helt framgångsrika. The Whale och dess regissör skylls för att vara "fatphobic", vilket förstås är en dödskallemärkning.

Roxane Gay, feministisk kolumnist i New York Times, är ett rätt bra exempel på hur kritiken låter.

"Även om han (Brendan Fraser) bär en fatsuit i rollen, ett Hollywoodgrepp som jag tycker är avskyvärt, var jag villig att ge filmen en chans, eftersom han har gjort sig förtjänt av en hel del god vilja från min sida."

Det sprack direkt. Gay tycker inte om att vi får se filmens feta huvudperson äta mycket. Hon tycker inte om att se honom svettas. Hon tycker inte om att hans kläder är så stora. Hon tycker inte om att hans mage hänger över hans lår. Och hon tycker alltså inte om att skådepelaren inte är så här fet på riktigt, utan har klätt ut sig.

Regissören och författaren lider av fördomen att fetma är ett misslyckande, något som bör undvikas till varje pris, skriver Gay och tillägger om diskussionen efter föreställningen:

"När jag granskade publiken såg jag att det bara var runt fyra feta i publiken och inga feta på scenen."

Vilket, tänker jag, måste vara rätt ovanligt i USA.

Om Roxane Gay inte själv vore vad som jag tror heter "person of size" på tillrättalagd amerikanska, skulle hennes invändningar i sig verka fettfobiska. På det stora hela verkar hon trots allt äcklas av att se en tjock person på film. Men eftersom hon har ett alibi i sin egen kroppsform handlar det förstås om att de förhållandevis smala personer som står för filmen approprierat andra människors fett. Själva grundproblemet, eller kanske snarare förolämpningen, är att skådespelare klär ut sig och spelar någon annan än de faktiskt är.

En rundlagd kolumnist i trendiga Popsugar uttrycker det ännu klarare:

"Om filmskaparnas mål verkligen var att synliggöra feta människor, borde de inte ha använt någon vars vikt ligger närmare Charlies? Fraser är, som han har sagt, en stor person, och jag bortser inte alls från hans erfarenhet av att gå upp i vikt i en bransch som kan vara allvarligt fettfobisk. Men hans erfarenhet liknar inte Charlies. Manusförfattaren Samuel D. Hunter, som också skrev pjäsen som filmen är baserad på, har sagt att berättelsen är inspirerad av hans egen erfarenhet som ett tjockt barn och de kilon han lade på sig i tidig vuxen ålder. Han är inte längre tjock."

Sicken svikare.

Det är många trådar i den här diskussionen som ringlar sig i absurda loopar. Att det är ett moraliskt problem att skådespelare låtsas vara någon de inte är. Att det är ofint att utgå från att man bör försöka undvika att väga 250 kilo. Att det på något sätt är fördomsfullt att koppla Charlies enorma vikt till att han äter alldeles för mycket. Att det är ett slags svek om feta människor lyckas förlora vikt. Att det är oförlåtligt att skambelägga och gömma undan feta människor, men lika oförlåtligt att visa dem på film, om de inte ser bra ut.

I Sverige är drygt hälften av befolkningen överviktig, enligt Folkhälsomyndighetens senaste undersökning. Bland svenskar över 45 är mer än 60 procent överviktiga. Jag har inga starkare synpunkter på den saken. Vi är inte moraliskt förpliktigade att vara smala. Om vi skulle vara skyldiga välfärdsstaten att hålla en viss matchvikt, vore vi undersåtar, inte medborgare. Det är sant att kroppsvikt beror på många saker, en del av dem genetiska, eller på andra sätt svåra eller omöjliga att påverka. Men vi vet också att kosthållning och motion i normalfallet är avgörande faktorer och att vi själva råder över de faktorerna.

Det är fel att inbilla sig att tjocka personer saknar självkontroll. Men det är också fel att låtsas som om tjocka människor, till skillnad från alla andra, inte har någon makt över sitt eget liv, att de inte gör val och får lov att hantera konsekvenserna av de valen, precis som alla andra. Sannolikheten är stor för att smala människor även i fortsättningen för det mesta kommer att uppfattas som snyggare än feta människor. Man får bestämma hur viktigt man själv tycker det är och agera därefter. Det finns trots allt saker som är betydligt mer oattraktiva än några kilon extra. Till exempel identitetspolitiska hittepå-ideologier, som kräver systematisk förljugenhet för att överleva. Folk som ägnar sig åt sådant bör inte uppmuntras, oavsett BMI.

Läs även: Ut med politiska domare

Läs även: I väntan på ångern