Vem förlorar valet?

Den här måndagsmorgonen skänker vi det svenska folket en tacksam tanke. Det finns trots allt inget tråkigare än valrörelser som redan är avgjorda. Det är förnedrande, både för åskådare och aktörer, att sitta igenom hela registret av utspel, konstgjord indignation, desperata löften och rena osanningar, när alla ändå vet att saken redan är klar. Men så är det, alltså, inte den här gången. Dagens Nyheter och Ipsos kan i dag rapportera att tillräckligt många medborgare velar i valet, för att resultatet ska kunna bli lite vad som helst.

Den underförstådda frågan när den här sortens mätningar görs är alltid ”vem vinner?”. Men i år lockas jag mer av frågan ”vem förlorar?”. Och så följdfrågan: ”Vad händer då?”

Det är osedvanligt många partier i år som står och balanserar på gränsen mellan besvikelse och katastrof. Liberalerna var fram till nyligen det mest uttalade exemplet och det gjorde kanske att andra potentiella katastrofer hamnade i bakgrunden, men nu framträder de tydligt igen. För att börja vänster ifrån:

Vänsterpartiet är i hyfsat god form och ligger ungefär på de åtta procent partiet fick 2018, men det är i själva verket en besvikelse. När Nooshi Dadgostar toppade strax över elva procent verkade det ett tag som om partiets stora plan att bli det verkligt breda vänsteralternativet, genom att äta upp sossarna inifrån, var på spåret. Men så kom Magdalena och Ukraina och Natofrågan och nu råder pyspunka. Det som gör det känsligt är de rätt hårdhänta justeringarna som partiledningen gjort i riktning mot industri och gammaldags rejälsocialism, snarare än grön identitetssocialism. Ett dåligt valresultat kommer att mobilisera den interna oppositionen. Partiledningen kommer att möta krav på offentlig självkritik, kanske redan om resultatet blir som 2018.

Miljöpartiet påminner om en utdragen trafikolycka. Tumregeln är att inga partier åker ur riksdagen, när det kommer till kritan, men Miljöpartiet har å andra sidan redan varit undantaget som bekräftar regeln en gång. Det kan förstås hända igen och även om det inte sker kommer fyra procent och lite växel inte att sätta punkt för undergångsstämningarna. Det verkar inte finnas en enda miljöpartist som har någon aning om vad som fattas.

Men Socialdemokraterna är väl ändå i topp? Rätt stadigt över 30 procent igen och med en partiledare som ännu inte förlorat charmen? Jo, visst, men allt hänger på att statsministern fortsätter att vara statsminister. Resultat och makt är det som räknas för det här partiet. En ledare som vid sitt första försök förlorar makten och inte kan uppvisa några resultat har en kris att hantera.

Centerns mångmiljonkampanjer och ständiga mätningar har hittills inte gjort ett dyft för att stoppa partiets nedgång. Nu ligger det ett par procentenheter under förra valresultatet och trenden är nedåtgående. DN/Ipsos mätning visar att var fjärde potentiell centerväljare funderar på att byta parti, främst till Moderaterna. Socialdemokraterna har redan stulit en hyfsad andel gamla centerpartister. Bland bönder är numera Sverigedemokraterna störst och Centern har inte längre en enda sakfråga där de anses vara bäst eller mest trovärdiga. Annie Lööfs strategi har enkelt avlövat Centern på det mesta, förutom lojaliteten till Annie Lööf och drömmen om en mitt som ingen annan, DN undantaget, ser. Personkulten kring Annie Lööf kommer att göra konsekvenserna av en valförlust svårhanterliga, men hamnar partiet ned mot fem procent kan inte allt puttra på som vanligt.

Liberalerna är glada just nu, men det är den sortens glädje en dödsdömd känner när avrättningen skjutits upp.

För Moderaterna är det som att det aldrig riktigt lossnar. Det är inte så lätt att sätta fingret på vad det är, men det saknas något slags självförtroende och brister i lust. Bakfylla är det begrepp som ligger närmast till hands. Blir det inte ett regeringsskifte det här gången heller har nog tiden runnit ut för det här gänget. Då kan man räkna med att Reinfeldtåren kommer att omprövas igen, för hur genant man än haft det när man retirerat från miljöpartistisk flyktingpolitik och nedlagt försvar, har ingen moderat partiledare varit i närheten av Reinfeldts valframgångar. Kristersson måste lyckas, annars uppstår ett skimmer kring kung Fredriks dagar och partiet kommer att falla tillbaka i irriterat grubbleri.

Kristdemokraterna går bra. De ligger ungefär kring förra valresultatet. Kampanjerna mot partiledaren är rätt oinspirerade. Det är samma gamla tjat om aborter, homosexualitet och allt det andra. De som aldrig kan rösta på Kristdemokraterna tycker att det här är intressant, men ingen som kan tänka sig rösta på partiet lär påverkas av det. Ebba Busch borde vara mer kontroversiell internt än hon är, för hennes parti är på många sätt ett annat i ton och angreppssätt än Göran Hägglunds och Alf Svenssons, men hon verkar ha folk med sig. Det här är antagligen det parti som är längst från besvikelse och katastrof, förutsatt att inget plötsligt sänker väljarstödet närmre inpå valet.

Och så Sverigedemokraterna. Framgång är inte så lätt att hantera. SD har nått långt på den väg de stakade ut efter att ha tagit sig in i riksdagen. Det här är viktigt val för partiet, för nu finns det för första gången med i regeringssammanhang. Men det gör också att SD tvingas byta spel. Det blir ingen fördubbling av valresultatet, som anhängarna vant sig vid i de tidigare valen. Om regeringsskiftet kommer ställs helt nya krav på partiet och rollen i bekvämt utanförskap i opposition mot ”sjuklövern” är över. En rejäl framgång – till exempel genom att SD blir större än Moderaterna – vore också ett problem, eftersom det stökar till hela upplägget. Ett valresultat under det från 2018 – åt det hållet pekar faktiskt trenden sedan förra sommaren – vore förstås en besvikelse och skulle antagligen försvåra det fortsatta arbetet med att utveckla partiet.

Så, alltså: av åtta partier har åtminstone sju mycket att förlora i höst. Eftersom det är ett nollsummespel kommer flera av dem att göra det. Och det kommer i sin tur att utlösa alla möjliga spänningar.

Det kommer att bli en partikrisernas höst. Det enda vi inte vet är vilka partier som drabbas.