Vem ska stoppa ryssen?

Vilka mötte Hitlers hot mot Europa?

Till en början var uppställningen inget vidare. Édouard Daladier i Frankrike, Neville Chamberlain i Storbritannien och FDR, bakbunden av isolationister, i USA. Det tog ett tag innan Winston Churchill klev fram och Pearl Harbor befriade FDR från bojorna. Snälla farbror Josef behövde ingen utomstående diktators hjälp för att ta livet av de egna medborgarna, så han slöt ett avtal för att få mörda i fred och fick en del av Polen som tack för besväret.

Men förändringen kom.

Vad hade hänt om ingen Churchill materialiserat sig? Om amerikanerna hållit fast vid sin isolationism? Om Stalin hade fått vila i sin vänskapspakt? Och vad händer om ingen kliver fram nu?

Putins motspelare är en amerikansk president, som inte imponerat under sitt inledande år och som från första början dyrt och heligt lovat att inga militära åtgärder ska vidtas, även om Ukraina invaderas. I Storbritannien sitter en premiärminister som gärna tänker på sig själv som en Churchill, men mer liknar en Chaplin. I Frankrike en president med Napoleonkomplex, men utan Napoleons strategiska sinne. I Tyskland har kanslersämbetet traderats till en försiktig nybörjare och den förrförra kanslern är bundis med Putin och ekonomiskt Putins vasall. Och EU? Ja, ni vet.

Det här är, strängt taget, en enmansshow. En monolog. Motspelarna är snarare publik.

En viktig orsak är att ingen vill spela det här spelet och att alla, utom ukrainarna som inte fått välja, tydligt visar det. Krig är otänkbart. Samtidigt har Putin gjort verklighet av sina hot och därmed handgripligen visat att inget kan stoppa honom, utom våld. Där ligger själva kärnan i problemet.

Krig är helt enkelt en självklar del av Putins verktygslåda, på samma sätt som giftmord och systematisk desinformation. Demokratier startar inte krig, brukar vi på den här sidan ofta säga, med betydande stolthet. Putin har hört och förstått. Han har förstått att sanningen är ännu mer radikal: Demokratier undviker helst krig, även när de redan startat. Nästan till varje pris. Det är den övertygelsen han nu spelar på.

Så vem ska stoppa ryssen? Putin har blickat ut över fältet och dragit slutsatsen att svaret är ”ingen”. Det mesta talar för att han har rätt. För att vara riktigt säker viftar han lite med sina kärnvapen.

Kommer Putin att överge sin beredvillighet att använda krig som politik, när han erövrat det han vill i Ukraina?

Antagligen inte. Så vem ska stoppa ryssen?

Sovjetiska apologeter brukar glömma hur Stalin möjliggjorde Hitlers anfallskrig västerut och istället fokusera på det som skedde efter Operation Barbarossa. Det finns ett slags parallell här också. Putin väntade snällt ut den kinesiska olympiaden innan han startade kriget. Ingen Molotov-Ribbentroppakt, direkt, men ett slags överenskommelse, ändå. Men hur tänker Kina nu? Rysslands erkännande av ukrainska utbrytarrepubliker är inte ett bra prejudikat med tanke på Taiwan. Och ett destabiliserat Europa är inte nödvändigtvis i Kinas intresse.

I väntan på vår Churchill, om en sådan nu gömmer sig någonstans, är kanske vårt bästa hopp att vår tids Stalin, Xi Jinping, bestämmer sig för att invända. För demokratier startar inte krig, ens när krigen redan börjat, så Putin struntar i den publikens burop.

***

Läs även: Magdalena Andersson fördömer Ryssland

Läs även: Kraftiga börsfall efter invasionen

Läs även: I huvudet på Putin – imperiebyggaren

Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.