Hakelius: Januariavtalet är en bluff – hur länge ska det få fortgå?
Toppbild: TT
Det finns två spår vad gäller LAS. Det ena handlar om balansen mellan trygghet å ena sidan och låga inträdeströsklar och hälsosam rörlighet på arbetsmarknaden å den andra. Det andra spåret handlar om den politiska absurditet som ligger till grund för Sveriges regering, det vill säga Januariavtalet.
Gissa vilket som tar över, nu när LAS-utredaren Gudmund Toijer lämnat sin utredning?
Vi har bara haft ett par dagar av offentliga idiotier från alla håll hittills. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark menar att utredningen frångått direktiven. Statsministern verkar förvånad över resultatet. Liberalerna och Centern hänvisar till Januariavtalet, som om det vore Mose lag. Kanske rent av mer än så: om inte arbetsmarknadens parter hittar på något bättre kommer utredningsförslaget med nödvändighet att bli verklighet, är budskapet. Det står ju så i Januariavtalet.
Tror de verkligen att de bundit upp själva historien i sitt avtal? Är ödet är fängslat av 73 punkter?
LO och TCO tycker förstås inte om utredningsförslaget, SAF tycker det är bra att facket är under press, Jonas Sjöstedt visar huggtänderna och … ja …
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den amerikanska mardrömmen
Kort sagt: en utredning beställdes med ett visst resultat och levererade det. Alla reagerar på det sätt de lovat de sina att reagera. Inget har förändrats politiskt. Centern och Liberalerna har inte övertygat Socialdemokraterna om att LAS behöver reformeras. De har istället chansat på att politik kan fungera som en vanlig affärsuppgörelse: ni får A mot att vi får B. Skaka hand, skriv kontrakt och låt juristerna göra resten.
Men politik fungerar inte så. Liberalerna och Centern har begått ett kategorimisstag. Man kan inte förhandla bort politiken ur politiken.
Vi får se vad resultatet blir i sak. Kanske kommer parterna överens, men det är långt ifrån säkert. Facket är satt under press, men den pressen studsar direkt tillbaka på Socialdemokraterna. Om LO och TCO vägrar att hedra ett kontrakt som de själva inte varit med och förhandlat om, än mindre skrivit under, är det Socialdemokraterna som blir sittande med Svarte Petter. Det var de som skrev under Januariavtalet. Och det, i sin tur, faller tillbaka på Liberalerna och Centern.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: S måste välja väg i migrationspolitiken
Då, om inte förr, blir det tydligt att de här två partierna har suggererat sig själva att tro att politik är något annat än det är. De har trott, eller åtminstone velat tro, att det är fullt möjligt och rimligt att styra Sverige med fjärrkontroll. De har fått sig själva att tro att om man bara får Socialdemokraterna att gå med på orimliga politiska krav i en förhandling, så kommer kraven att bli rimliga när de ska genomföras. För det står ju i avtalet.
En överraskning: det blir de inte.
Och vad händer sedan? Ska Liberalerna och Centerpartiet dra tillbaka sitt stöd för regeringen? I ett läge när Liberalerna samlar kring tre procent? När Centern fortfarande vägrar att regera på något annat möjligt sätt, på grund av Sverigedemokraterna?
Och då har vi inte ens börjat rota i de konstigheter som kommer att uppstå om Vänsterpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna mot förmodan skulle samlas för att fälla regeringen.
Man är redan trött på de gravt självklara reaktionerna, framförda som om de vore överraskningar, på ett utredningsresultat som låg i direktiven. Och man är sedan länge trött på att vi tydligen måste gå igenom vartenda förutsägbart idiotiskt steg, innan det uppenbara erkänns: det här avtalet är en bluff.
Låt detta pajaseri få ett slut snart.
