Vi tar det igen. Och igen. Och igen.

Det räknas som en nyhet i dagens tidningar att Vänsterpartiet vill ha något att säga till om i den budget partiet förväntas rösta för. Det är något mycket märkligt med detta.

Ett vanligt påpekande i hela spannet från Vänsterpartiet, via Socialdemokraterna till Centern och internoppositionella liberaler, är att Sverigedemokraterna inte kommer att rösta för en borgerlig budget, utan att få vissa krav tillgodosedda. Det är förstås ett alldeles vettigt och korrekt påpekande. De partier som ingår i ett regeringsunderlag vill rimligen få något för det, vid sidan av äran att få lägga en röst på någon annans idéer. Som allra minst vill partier ogärna lägga sin röst på en politik som går rakt emot vad de står för.

Det är, om ni ursäktar, en aning utmattande att behöva föra det här resonemanget. Igen.

Alltså: partier kan kompromissa, men de vill oftast få något om de ger något och de vill, allra minst, inte ställa sig bakom en politik de starkt motsätter sig.

OK?

I den gamla världen, då Socialdemokraterna dels hade 45 procent av rösterna, dels drev socialdemokratisk politik, kunde Vänsterpartiet oftast räknas hem, utan att konsulteras. I vår värld, där Socialdemokraterna dels har 28 procent av rösterna, dels driver Centerpartiets nya marknadsliberala politik, är det orimligt att förvänta sig att samma sak ska gälla.

Det är också orimligt att förvänta sig att en regering som bara består av vänsterpartier och som vilar på ett underlag som till 82 procent består av vänsterpartier, ska driva högerpolitik. I längden blir det ohållbart och den längden är antagligen rätt kort.

Det är klart att pressen ska rapportera vad folk säger och vad det kan ha för konsekvenser. Men att i just denna fråga gång på gång verka så förbluffad, tagen på sängen, sensationellt överraskad, börjar framstå som en aning svagsint.

Opartiskhet kan väl ändå inte innebära att spela med i en del partiers fantasier, hur uppenbart orimliga de än är?