Victor Malm spelar dum
Bombhot och cancelkultur är två helt skilda hot mot akademien.
Toppbild: TT
Vi har fått en utbildningsminister som tänker låta utreda cancelkulturen, det vill säga mobbing och utfrysning av dem som ifrågasätter radikala dogmer, på universiteten. Och genast kommer invändningarna. Eller vad man nu ska kalla det.
Victor Malm, rätt färsk kulturchef på Expressen, är ett representativt exempel. Jo, skrev han i helgen, visst är de här problemen verkliga. Men verkligast är ändå högerbusar som bombhotar och mejlhatar genusvetare.
Att Victor Malm på riktigt inte begriper skillnaderna mellan de här problemen har jag svårt att tro. Men låt oss låtsas det, så att vi får anledning att förklara saken.
Alltså.
För det första: det Victor Malm uttryckligen hänvisar till – bombhot, våld, stöld, skadegörelse och även i många fall hot och hat via mejl, eller på annat sätt – är brottsliga handlingar. Att vi har en polis som inte fungerar som den borde är en tråkig sak, men det problemet är ett helt annat än det som gäller cancelkulturen.
För det andra och ännu viktigare: den här typen av brottslig verksamhet finner inget stöd i universitets- och högskoleledningar. Inte heller, annat än i udda extremfall, bland studenter. Det finns inga kulturjournalister som försvarar bombhoten och hatmejlen och inga seriösa politiker som uppmuntrar dem. Ingen riskerar att få ett avbräck i sin karriär, eller bli osynlig på fikarasten genom att fördöma bombhot och hatmejl.
Det innebär förstås inte att brottsliga handlingar av det här slaget är oproblematiska. Brottsliga handlingar är, per definition, allvarliga problem. Men det är ett helt annat slags problem än cancelkulturen.
Cancelkulturen utgör ett helt annat typ av hot mot fritt tänkande och fri debatt. Det är en maktstrategi som använder sig av etablerade institutioner, omhuldade normer och formalia för att tysta och skrämma. Den rekryterar verkliga makthavare – rektorer, professorer, dekaner, amanuenser, kårordföranden med flera – för sin sak, antigen genom ideologisk övertalning eller genom hot om sociala och akademiska repressalier. Den nyttjar också pöbelmakt, under täckmantel av populära teorier om strukturellt förtryck, eller annat av det slaget.
Faran med cancelkulturen är just att den föds, närs och uppmuntras av de institutioner vars uppgift det är att försvara fritt tänkande och öppen debatt. Det är inte ett yttre hot från flåbusar med våldskapital, utan ett inre hot från politiska kommissarier med socialt kapital, som lärt sig manipulera systemet till egen, repressiv fördel.
Om bombhoten och hatbreven liknar det hot kriminella gäng utgör, liknar cancelkulturen snarare hot av samma slag som kulturrevolutionen i Kina, eller andra exempel på totalitära rörelser som tar över huvudfåran. Det gör att man lugnt kan anta att cancelkulturens förtryck är underrapporterat i förhållande till hoten om våld. Den som anmäler det senare får stöd. Den som reagerar på det förra riskerar att bli paria.
Victor Malms slutsats, om jag begriper honom rätt, är att det är fel att skilja på det ena och det andra. Men poängen är den rakt motsatta: det är av yttersta vikt att skilja på det ena och det andra. Väljer man att inte göra det – att spela dum, för att tala klarspråk – har man helt enkelt valt att se genom fingrarna med den repressiva mentalitet som sprider sig på universiteten.
