Vinst för förlust

Theresa May vann. Frågan är vad hon vann, förutom en nästan garanterad förlust.

Veckan började med att Storbritanniens premiärminister tvingades skjuta upp omröstningen i underhuset om Brexituppgörelsen. Hade hon inte gjort det, skulle hennes uppgörelse med EU ha förlorat stort och hon hade hamnat ännu längre ut i kartlös terräng. Därefter begav hon sig ut på en europeisk snabbturné för att försöka få något – oklart vad – som skulle kunna blidka det egna parlamentet.

Hennes partivänner i underhuset tog tillfället i akt att lämna in det lilla antal brev med krav på en förtroendeomröstning mot henne som saknades, för att en sådan omröstning skulle bli av.

Londons bookmakers gav till att börja med May runt 50 procents chans att lyckas. Oddsen blev bättre under dagen, när fler än de 159 röster som krävdes för en majoritet redan i förväg meddelade att de stödde premiärministern. Men säkert var det inte, omröstningen var sluten och torypartiet är inte främmande för dubbelspel.

Nu fick May 200 röster av 317 möjliga, en majoritet på 63 procent. Det är knappast en imponerande majoritet i hennes eget parti, särskilt med tanke på att hon redan spelat bort partiets majoritet i parlamentet. Men det är en tillräckligt stor majoritet för att May ska kunna deklarera seger, sitta kvar och …

Ja, det var just det.

Theresa May är nu enligt partistadgarna immun mot en ny förtroendeomröstning i ett år framåt. Det året kommer att vara ett av de viktigaste i brittisk politik under de senaste decennierna. Det är bara drygt tre månader kvar innan Storbritannien enligt gällande regler lämnar EU. Inget avtal har ännu accepterats av parlamentet. Det avtal som finns har en klar majoritet emot sig i underhuset och inget tyder på att den saken har ändrats i och med Mays vinst i kväll. EU är inte intresserade av att omförhandla. En ny folkomröstning i Storbritannien må vara något som övriga EU, många svenska kommentatorer och en växande grupp i parlamentet drömmer om, men May har uteslutit något sådant, på goda grunder. En folkomröstning med tydligt syfte att upphäva den förra skulle permanenta den avgrund mellan Brexitförespråkare och EU-anhängare som redan uppstått. De som röstat för ett utträde skulle, inte utan anledning, dra slutsatsen att folkomröstningar bara gills om de ger ett resultat som passar ett urbant, liberalt etablissemang.

EU-domstolen förklarade i måndags att Storbritannien har rätt att när som helst dra tillbaka sin utträdesansökan och återgå i gemenskapen på samma villkor som förut, men det är omöjligt med det folkomröstningsresultat som gäller. May skulle kunna försöka ta sig förbi det hopplöst splittrade parlamentet genom att utlysa en folkomröstning som stod mellan hennes utträdesavtal och ett utträde utan avtal, men det vore ett stort risktagande. Dessutom är tiden knapp.

Så vad ska May använda sin seger i kväll till, annat än att sitta kvar och tvingas till förlust i en eller annan form längre fram?

May har i bästa fall vunnit lite tid, men mer tid i Brexitsammanhang har nästan utan undantag inneburit fler problem, inte färre.

Sanningen är att ingen har en aning om hur den brittiska regeringen ska ta sig ur de flerfaldiga låsningar som lamslagit Brexitfrågan. Ingen vet vad som ska hända härnäst. Theresa May är inte ett undantag.