Vuxna människor klär sig som barn
Vem behöver madeleinekakor för att kastas bakåt i tiden, när alla bär kalasbyxor och shorts?
Toppbild: TT
”Ärade kunder, vi påminner om att vår affär stänger om tjugo minuter.” Det är söndagskväll på matmarknaden och jag kan inte minnas när jag senast blev tilltalad på det sättet. Eller om det någonsin skett.
”Ärade kunder…”
Rösten är innerligt gladlynt, utan lager eller nyanser, så det är inte ett skämt. Kanske en direktöversättning av någon amerikansk manual, eller bara vanlig enkel brist på språksinne.
Ingen, utom kungen, säger väl ”ärade” på svenska utan att vara ironisk, eller snarare sarkastisk? Och ingen under fyrtio är väl sarkastisk på just det sättet?
Den referens som dyker upp är kineserna i Lucky Luke, som alltid har tvättinrättning, begravningsbyrå eller restaurang. ”Ärade kunder, välkomna till min usla affär.” Men de måste väl vara bortrensade i nytrycken.
Att för en gångs skull vara ärad skärper ändå mina sinnen. Det första jag noterar är att alla kvinnliga kunder – naturligtvis lika ärade som jag – i det snart tomma dagligvaruhangaret bär kalasbyxor. Det är stor variation i ålder, i målmedvetenhet, av allt att döma i civilstånd, men det finns inga undantag i just det här avseendet. Alla bär kalasbyxor. De flesta i svart lycra, som ser ut att minimera luftmotståndet på väg från plockgodiset till kassan. Andra kalasbyxor är ljusare och ger en vag känsla av mindfulness, snarare än fart.
Bland ärade kunder av mitt eget kön – de är något färre – finns större variation, men kortbyxorna har knapp majoritet.
Det är 16 grader ute.
Jag vet inte riktigt vid vilket gradantal kortbyxpremiären inträffar, om man inte är brevbärare och bär kortbyxor året om. Kanske inträffar premiären ett visst datum, oavsett temperatur, ungefär som vissa äldre män i en redan avlägsen dåtid tog av och på långkalsonger i enlighet med kalendern. Kortbyxorna ska i alla fall på så tidigt som möjligt. De symboliserar för svenska män vad vapen symboliserar för amerikanska: en irrationell frihetskänsla som aldrig har långt till det snarstucket paranoida. Vill man utlösa en potentiellt våldsam revolt bland vita, svenska män är det bara att förbjuda kortbyxor och sedan ta skydd.
Allt känns bekant. Var befann jag mig senast där alla bar kalasbyxor eller kortbyxor? Jo, just det: där alla, oavsett kön, också bar sockeplast med sina förnamn omsorgsfullt textade med spritpenna på strumpskaftet.
Just den här butikskedjan för inga madeleinekakor, men de behövs inte för att återkalla kuddkojor och rytmiska lekar.
Tatte-tatte-tatte-ta, tatte-tavateve, ärade kunder. Krumelurpillren funkade. Vi behövde aldrig bliva stura.
***
