Är vänner verkligen värda vår tid?
Toppbild: Unsplash
Jag har känt mig lite ensam och läser i tidningen (Jens Liljestrand och Essy Klingberg) att det sociala är något man ska se som ett arbete, att det kräver ansträngning. Det låter väldigt deppigt tycker jag, är kompisar verkligen en ekonomisk uppgörelse?
Anna Björklund svarar:
“Vänner” i vår tid är ännu mer romantiserat än faktisk romantik. Medan de flesta vet att kärleksrelationer kan innebära en del krig och smärta är kompisskapet idealiserat och upphöjt över allt det transaktionella. Att vara en “bra kompis” innebär att alltid finnas där men aldrig ställa krav, hela tiden lyssna och för Guds skull inte ställa till med bråk.
Detta tror jag är anledningen till en hel del ensamhet. Att vara en så fin människa är det helt enkelt få som vill och klarar, och samtidigt vet många om att det inte är någon idé att vara på något annat sätt mot sina vänner. För då försvinner de ju – överenskommelsen är ju inte juridiskt eller geografiskt hopbunden, utan bygger på att båda vill.
Tidigare var “vänner” de man tvingades driva förening med, ordna kyrkkaffe åt, dela tomtgräns med. De senaste decennierna har den sortens umgänge förtvinat, jag vet ingen som oinbjuden kan knacka på hos sin granne för att ta en kopp kaffe, få som kan kräva hjälp med takläggning av något villigt byalag. Det idealiserade kompisskap som ersatt har blivit något som är baserad på ren frivillighet, alltså måste det vara kul, njutigt, ge energi. Och alltså inte kosta eller betunga.
Den sorts vänskaper som frodas i ett sådant klimat är de som mer liknar ett gammalt hovliv. Där kompisskap och arbete mycket riktigt liknar varandra, ett slags psyko-ekonomi. Där människor är utbytbara känslogeneratorer, och berikar man inte sin omgivning ganska snabbt får man pröjsa sin terapeut för att ha någon att prata med.
***
Läs även: "Det kan vara svartsjuka du känner"
