Att bo i innerstan borde ses som en extremsport

Vi har bra ekonomi och min man tycker vi skulle få ett bättre liv i stan. Men jag vill verkligen inte. Något med stan stressar mig enormt, jag får ångest av tanken på att bo där. Jag har dock inga logiska argument och min man tror att det är en vanesak. Hjälp.

"The nosy neighbour är ingen urban figur", förklarade komikern Fran Lebowitz faktumet att bögar på 70-talet trivdes i storstäderna. I stan saknas social kontroll, eftersom den är opersonlig. Har du något att dölja (som en bög på 70-talet hade), kommer du undan med det i stan, eftersom de flesta inte känner igen dig. Behöver du hjälp är du ensam, av samma anledning. 

För när man i ett litet community både håller koll på och tar hand om varandra i högre utsträckning påminner de flesta sociala interaktioner på stadens gator däremot om ett still face experiment. Psykologen Ed Tronick filmade när mammor tittade på sina barn med ett avstängt, stilla uttryck i ansiktet och såg hur bebisarna blev som tokiga av att inte få någon reaktion. På samma sätt är främlingarna i en stad dissocierade från dig och ditt humör, att ni råkar gå på samma gata gör inte att din själ och dess behov har det minsta med dem att göra.

Det har länge varit känt att sjukdomen schizofreni är vanligare i stora städer, antagligen för att vissa sårbara personer inte klarar av den här för ett däggdjur onaturliga miljön. Vår art reglerar sina stressnivåer genom umgänge, precis som andra primater, och när omvärlden är dissocierad från oss blir vissa galna. Att bo i innerstan borde ses som en extremsport: det går att träna upp viss uthållighet, men är knappast något för alla.

***

Läs även: Ta en klämmis och bit ihop

Läs även: "Höj blicken"