”Höj blicken”

Min son har, som de flesta i hans ålder, rätt hög skärmtid. Folk är på oss om att han borde att han borde dra ner på gameandet, de verkar inte förstå att han har hela sitt sociala liv i datorn. Att spela är det han och hans kompisar gör ihop och tar man bort det blir de isolerade och kan inte hänga med i vad de tycker är kul. Hur tänker ni skärmkritiska om detta?

Efter en del experimenterande har jag konstaterat att det är skillnad på att tömma en flaska vin på en bänk och att göra det vid ett bord med manglad duk. Beklagande har jag accepterat att det som jag när var ung kallade borgerligt hycklande har visat sig vara sant. För det går att hitta dynamiska människor på de flesta platser, men sammanhanget för umgänget spelar i längden roll.  

Det finns supertrevliga pundare och megaroliga tjuvar, många har jättekul ihop när de gör dumma saker. Att ge upp alla andra ideal och ambitioner för att behålla en kompis är fortfarande ingen bra idé. Däremot säger det kanske något om hur ensamma och desperata barnen i din sons generation blivit, just på grund av de beteenden du nämner.  

Grupptrycket spelar stor roll i den här destruktiva utvecklingen. Många föräldrar vet mycket väl att deras både 5-, 7- och 15-åriga barn inte har förmågan att reglera sin egen skärmtid, att de blir både dummare och olyckligare av spelandet och scrollandet, att skärmarna stjäl andra färdigheter och förmågor från barnen innan de ens hunnit utveckla dem. Ändå är det föräldrarna som hostar upp för både telefoner och spel, just för att de inte vill att deras ungar ska hamna utanför. Alla sätt att halka efter går bra, utom det sociala.  

Att föräldrar strävar socialt genom sin avkomma är inget nytt, många äktenskapsmäklerier, debutantbaler och elitskolor genom historien kan vittna om detta. Nivån på strävandet verkar nu vara att offra allt som är kul i livet för att kunna laga den senaste äckliga tiktok-pastan, för att chatta med en lokal nioåring medan man skjuter gubbar i pixelhuvudet. Höj åtminstone blicken.

***

Läs även: "Varför längtar jag ner till min man-cave?"

Läs även: Är vänner verkligen värda vår tid?