Graviditet är ingen sjukdom, nej, och det är inget för veklingar

Jag är gravid och tycker det är superjobbigt. Jag vågar inte säga något till min kille eller någon annan men det är verkligen inte som jag trodde, varken fysiskt eller psykiskt. Hade längtat efter det här och nu skäms jag över att inte alls kunna njuta av det och önskar Elon Musk eller nån uppfunnit en labblivmoder. Hjälp? 

Graviditet är ingen sjukdom, som svensk vårdpersonal brukar säga. Samtidigt är de vanligaste graviditetssymtomen märkligt lika de för depression. Oerhörd trötthet, opålitligt humör, märkligheter i kroppen, sömnen är konstig och är inte livet rätt ensamt ändå?  

Förutom de regelbundna hormonella chockerna som att bära på ett foster innebär så är det en nästan overklig känsla att låta ens kropp tas i besittning. Inga andra, ens multisjuka, har ett midjemått som ökar och minskar med en halvmeter inom loppet av några månader. Få andra livstillstånd gör att man plötsligt lever med instinkter man inte känner igen och rubbar varenda relation, skriver om alla planer och ger en spegelbild som ser ut som någon annans. Graviditet är ingen sjukdom, nej, och det är inget för veklingar. 

Nästan all mytologi i världen handlar om födelse, död och återfödelse. I vår tid finns märkligt få ritualer för just detta, mitt råd är att se graviditeten som just det. Förberedelsen för ett nytt liv och av en ny mor, döden av den där gamla. För hon som inte var mamma är borta och man får sörja och sakna henne. Många längtar bara till att själva bakandet ska vara över, räknar ner och håller andan tills allt kan vara som förr. Jag tror att de märkliga månaderna bäst hanteras som en process i sig, för varje ny generation är också ett avsked. Grattis!