”Känslan av att vilja ruska om den utbrända är logisk”
Toppbild: Unsplash
Min svägerska är utbränd. Våra familjer umgås mycket, vi har barn i samma åldrar och har hjälpt varandra med barn, mat osv. Jag fattar att hon mår dåligt men det har pågått i två år snart och det känns som att hon utnyttjar vår hjälpsamhet.
Anna Björklund svarar:
Utbrändhet är extremt frustrerande för de omkring. Dels för att det är jobbigt att se någon må dåligt, dels för att det finns något förljuget med diagnosen.
För diagnosen utbrändhet finns bara i Sverige. I den internationella katalogen över psykiatriska diagnoser, DSM-V, är den inte med helt enkelt därför att den är för lik andra mer etablerade begrepp, framförallt depression.
Depression och utbrändhet har dock olika kulturell innebörd, omgivningen reagerar helt enkelt olika. En depression kräver handling! Att göra upp med sina demoner, hitta nya mönster, konfrontera sig själv så mycket man bara orkar.
Utbrändhet däremot signalerar att man behöver vila. Det pratas om tillståndet som att det är samhällets, småbarnslivets, arbetsgivarens eller mannen som inte tar diskens fel. Nästan som att problemet skulle vara att man varit för duktig – något som deprimerade sällan anklagas för.
Känslan av att vilja ruska om den utbrända är alltså ganska logisk. För uppenbarligen har din svägerska ännu inte insett att det inte kommer räcka att vila ikapp sig. Nya beteenden måste till och det är inget man skaffar genom sömn. Att våga ställa frågor kan både knuffa någon upp ur och djupare ner i dåliga hjulspår och för barnens skull kan det vara bäst att inte vara för konfrontativ. Det är bra om ni är många som kan hjälpa till, för det är antagligen lång väg kvar. Men ha inte dåligt samvete över din frustration.
Anna Björklund är skribent, poddare och författare till boken Kvinnomanualen. Varannan vecka ger hon livsråd till Fokus läsare.
Har du också en fråga till Anna Björklund? Skicka den till [email protected]
***
Läs även: "Följ naturen om det går"
