”Hunden är bäst som hund, inte som människosubstitut”
Toppbild: Unsplash
Mina kompisar har en hund som de behandlar som en helt fullvärdig familjemedlem. Jag menar inte bara att de tar väl hand om den (jag gillar själv hundar), men det är något med sättet de talar till den som en människa som stör mig oerhört. Egentligen är det väl inget fel att anpassa och planera sitt liv efter sin jyckes rädslor och hobbies, men av någon anledning känns det osunt.
Anna Björklund svarar:
På många ställen i världen är varningsklistermärket på bilen med “baby on board” överallt. I Sverige är det mindre vanligt (kanske för att svenskar har en aningen mer defensiv inställning till rondellkörning än många sydeuropéer), däremot ser jag märket “hund i bil” hela tiden.
Bryr sig svenskar mer om jyckar än om mänskliga spädbarn? Nä, men visst känns det ibland så. En varm dag kastar sig kreti och pleti fram med rena skålar med prima dricksvatten åt min spaniel, är mina barn törstiga är det ett evigt köande och swishande för att få tag i en ljummen festis.
Den ibland överdrivna omsorgen om husdjur tolkar jag som en längtan efter tydliga moraliska regler, där djuren är de perfekta mottagarna, eftersom de till skillnad från människor är “oskyldiga”. Att vårda andra människor är kladdigt och komplicerat, psykologiskt och ibland till och med politiskt svårt. När det gäller husdjur, däremot, kan godheten blomma ut som humlet en högsommar. Och till skillnad från ens odugliga ungar så kommer jycken varken flytta utomlands eller be en dra åt helvete, hon säger ingenting.
Det osunda du trevar efter är kanske när djuret blir en ersatz för något i den mänskliga världen. Som en realdoll för sexualiteten blir hunden för en kär familj eller en äkta kamratskap. En kropp som människan fyller med de saker som den inte får utlopp för bland sina artfränder. Obehagligt blir det, eftersom hunden är bäst som hund, inte som människosubstitut.
***
