”Problemet finns hos internetgenerationen”

Jag har en vän som ofta ställer in med kort varsel och förklarar det med trötthet, sjukdom eller ångest. Jag försöker visa hänsyn men det gör mig ledsen och det är svårt att upprätthålla relationen. Känns som att det här är vanligt, hur ska man göra? 

Du har rätt, etikettsreglerna för detta är inte skrivna än, för det här fenomenet verkar inte ha varit lika vanligt i tidigare generationer. Å ena sidan är det såklart irriterande för omvärlden, å andra sidan är det knappast ett liv att vara avundsjuk på. 

Problemet verkar finnas i internetgenerationerna och går knappast att behandla som en medicinsk åkomma, men inte heller bara som ett tecken på arrogans eller dålig uppfostran. Det verkar hända något när en människas verklighet av någon anledning inte matchar teorin, eller förhoppningarna.  Som de som tackar nej till kalas för att de inte “bantat klart” eller som stannar hemma för att de inte sminkat sig så att ansiktet inte matchar bilderna i sociala medier. De som förlamas av förväntningarna på sig själva och rädslan att deras vardagspersonlighet inte är så rolig, smart och lovande som i gruppchatten. Och i takt med att de skjuter upp mötet med omvärlden ökar avståndet mellan internetjaget och det hemmavid, mellan ambitionen och verkligheten.  

Lösningen verkar vara att sänka förväntningarna. Fila ner tröskeln, om den är så svår att komma över. Bestäm att ni ses och tar en kaffe eller käkar middag varje måndag, även om man är ful och trött. Prata om att enkla och anspråkslösa rutiner är bättre än inga alls. Att det är bättre att gå till jobbet och vara halvdan, eller till och med dålig, än att stanna hemma och vänta på den dagen då man ska golva alla.

***

Läs även: "Visa sympati för din knäppa svärmor"

Läs även: "Dina föräldrar beter sig omänskligt"