Arbetaren som tar hand om din skit

Den som till äventyrs besöker återvinningsföretaget Ragn-Sells hemsida möts av ord som ”hållbarhet” och ”cirkulärt”. Under en sektion om nyheter berättar företaget om ”mångfald som verktyg för nytänkande”. 
 
”För att driva omställningen till en cirkulär ekonomi och bidra till ett hållbart samhälle behöver vi kontinuerligt skapa nya cirkulära värdekedjor. Mångfald är vårt verktyg för nytänkande och ett oumbärligt sådant för innovationskraft”, säger Susanne Schumann, HR-direktör inom Ragn-Sellskoncernen.

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad det där betyder. Men jag vet att Ragn-Sells sysslar med skrot, sophämtning, deponier, brännbart material som ska eldas i kraftvärmeverk och dylik verksamhet som är skitig och ofta lönsam.

Vidare i texten förekommer begrepp som ”utveckling av nya värdekedjor”, ”företagets eget mikrosamhälle”, ”inkluderande arbetsmiljö”, ”hybrida arbetslösningar”, ”hållbarhetsredovisning” och ”mikroagressioner”.

Men i verkligheten bakom HR-svenskan blir Johnny ”Bulten” Danielsson bokstavligen duschad i bajs. Han befinner sig i Solna och har en avloppsledning framför sig, i brösthöjd. Det är tvärstopp och Bultens arbetsuppgift är att med högtryck spola rent i rören.

Plötsligt släpper stoppet och det blir fritt blås i avloppsledningen. Under tiden har bajs, bindor, snorloskor, tamponger och annat mer eller mindre flytande mänskligt avfall ackumulerats från lägenheter där fallhöjden kan vara tiotals meter. Det blir en väldig fart i rören. Genom en så kallad servislucka sprutar hela härligheten rakt upp i luften samtidigt som Bulten försöker få igen locket.

– Tänk dig att du har en vattenkran med fullt blås och så försöker du med händerna att stoppa vattenflödet. Det sprutar åt precis alla håll, berättar Bulten. Jag har klarat mig relativt bra, men jag har kollegor som kommit från jobb dyblöta av bajs med tamponger hängandes bakom örat.

I myndigheternas register står det John Johnny Christer Danielsson. Smeknamnet Bulten kommer ifrån en händelse på jobbets gym. Då hade Danielsson jobbat ungefär tre år. Det fanns en kollega på jobbet som kallades ”Spiken”. En dag på gymmet satt Spiken och lyfte vikter i bänkpress. När det var Johnnys tur att lyfta klarade han cirka 30 kilo mer än Spiken.

– Eftersom en bult är starkare än en spik fick jag då heta ”Bulten”. Nu kallar alla mig för det sedan länge.

Inne på kontoret vet de flesta inte om att han egentligen heter Johnny i förnamn. Bultens mamma är död sen 2014, hon fick cancer i hjärtat. Hon arbetade som parkeringsvakt. Pappan lever än och jobbade med att reparera grävmaskiner.

Bulten har även fyra halvsyskon i livet, både på mammas och pappas sida. Föräldrarna skiljde sig när han var i femårsåldern. Därför är han uppvuxen med en ensamstående mamma och två storasyskon. 

– Brorsan var väl mer som en pappa åt mig, berättar han.

Bulten är född 1981 i Upplands Bro, nordväst om Stockholm. Under gymnasieåren pluggade han fordonsteknisk linje. Sedan började han arbeta som bilskadereparatör i två års tid. Han fortsatte sedan med andra anställningar relaterat till fordon.

Under uppväxten bodde familjen i hyreslägenheter i olika miljonprogram. De flyttade runt ofta. När det var dags för högstadiet flyttade familjen till Bålsta. Innan dess hade han bott på åtta olika ställen i Upplands Bro. I skolan hade han lätt för matematik och fysik.

På fritiden sysslar han med pistolskytte och mekar med bilar. Han äger också en snipa, en liten fritidsbåt, i hamnen i Bålsta.

En av storebröderna drog till Thailand. I dag vet ingen var han finns.

– Min bakgrund är väl som vilken arbetare som helst, summerar Bulten.

Jag förklarar att det är just det jag fått i uppdrag att skriva om. Arbetarklassen. Men hur definieras arbetarklass och hur skiljer den sig från andra samhällsklasser?

Till skillnad från den typiska medelklassen saknar Bulten bostadslån och högskolepoäng. Han bor i en hyresrätt ”långt borta från folk” i Håbo kommun. Samma kommun som där jag själv bor. Från Bultens perspektiv är arbetarna på Ragn-Sells de som kör lastbilarna som spolar rent avloppsrör, eller lastbilar som hämtar containrar med avfall.

Medelklassen, det är de som sitter inne på kontoret.

– Arbetarklassen utför arbetet och medelklassen tar en bit av kakan, säger han.

När HR-direktören Susanne Schumann formulerar sig fint om inkludering, hållbarhet och mångfald är det Bulten som utför det arbete som drar in pengar till företaget. Men själv skulle han inte vilja byta arbete med henne. Förmodligen är det ömsesidigt.

– Jag kan förstå att många i medelklassen har ett stort ansvar. Inte nödvändigtvis ansvarskänsla. Själv skulle jag inte vilja ha deras ansvar.

Varför då?

– Jag skulle få för stor ångest om något gick åt helvete. 
 
Men kan det inte gå åt helvete när du spolar avlopp?

– Det kan det göra. Oh ja. 
 
Får du inte ångest över det? 

– Jo, absolut. 
 
Så vad är skillnaden?

– Jag gör det jag absolut kan för att det inte ska bli fel. Skillnaden är att när jag kör spolbil har jag ett ansvarsområde, inte hundra.

I Bultens värld ägnar sig medelklassen åt att sitta på kontor, vara stressade och att hantera en massa papper som inte är till någon egentlig nytta. Han tycker inte att världen blir en bättre plats av att femton chefer sitter runt ett bord och försöker ta fram en miljöpolicy.

Att avloppsledningarna däremot fungerar, det gör skillnad i verkligheten.

Men hur fungerar det när medelklassen ska styra och ställa över arbetarna? Det är ju trots allt ”de inne på kontoret” som bestämmer på företaget. Bulten och hans kolleger måste, vare sig de vill eller ej, förhålla sig till påbud och regler som kommer uppifrån. Det är ett samspel som måste fungera om verksamheten ska rulla på. Kanske finns det några poänger ändå med det som kommer från exempelvis HR-avdelningen?

Nyligen arrangerades en ”kulturworkshop” för anställda i hela koncernen. Det var alla sopgubbar, lastbilschaufförer och andra som arbetar med att rensa skit och ta hand om avfall. Workshopen kom inte till på arbetarnas initiativ, utan det kom just ”uppifrån”.

Alla på Bultens avdelning var närvarande i denna övning som skulle pågå ett par timmar. Närmaste chefen och två personer från HR var där, förutom de vanliga arbetarna.

Miljön var inte helt olik den i skolan. Ungefär femton anställda satt i ett konferensrum. Längst fram visade chefen en film. I den presenterades två situationer med prao-elever som provar på arbetet hos Ragn-Sells. Filmen spelade upp samma händelse, fast två gånger. I det ena exemplet illustrerades hur man inte ska hantera en prao-elev och i det andra hur det egentligen ska gå till.

– Eleverna kommer till arbetsplatsen och säger att de ska praoa, utan någon större inlevelse. De möter en lastbilschaufför som de ska följa med under en arbetsdag.

I första filmen, som visade fel sätt att hantera en praoelev, hade chauffören glömt bort elevens namn och undrade vad barnet gjorde där. 

– Det var en löjlig film egentligen, säger Bulten.

När chauffören öppnade ett skåp för att hämta en kaffekopp, syntes en kalender med halvnakna tjejer. 

– Det var tydligen något dåligt, kommenterar Bulten. Praoeleverna var en tjej och en kille och då är tydligen sådant där känsligt, enligt HR-folket.

Eller: enligt HR var det en tjej och en kille, men ska man vara korrekt kan man inte anta elevernas kön, skrockar Bulten.

Vad tänker du om att man ska vara så medveten om att folk har olika läggningar och har en massa olika identiteter?

– Jag tycker det är sjukt, varför ska jag berätta för dig hur du ska se på mig? Jag vill själv skapa mig min bild av folk. Ingen annan kan tala om för mig hur jag ska uppfatta andra.

I nästa exempel i den där utbildningsfilmen kunde chauffören praoelevens namn och hade, enligt Bulten, ett överdrivet inställsamt mottagande.

Vad tycker du är rätt sätt att ta emot en prao-elev på jobbet?

– Man ska vara sig själv och visa hur arbetet faktiskt ser ut. Det är väl därför eleverna är där?

Tror du HR håller med om den bilden?

– Nej. Jag tror HR vill ha en bild av en ”skyddad verkstad”. Ingen ska få göra sig illa, ingen ska bli kränkt och ingenting ska vara obehagligt. Men så ser ju inte världen ut.

I Bultens arbetsuppgifter ingår att han får krypa i kulvertar med slam upp till magen. Andra gånger händer det att han får stå i en pumpstation och skära loss trasor och annat som folk spolar ner i toaletten. Då skvätter det människobajs och avloppsvatten på honom.

– Men det är bara de sex första gångerna man tycker det är äckligt, sedan vänjer man sig.

Har HR varit med någon gång och gjort dessa arbetena?

– Nej, inte vad jag vet.

Har du frågat om de vill praoa hos dig?

– Nej, men det kanske jag borde göra, skrattar Johnny.

Trots workshopen om hur Bulten och hans kolleger ska vara inkluderande och tänka på mångfald, hållbarhet och cirkulär ekonomi när de möter prao-elever, faller inte alltid verkligheten ut så som det planerats inifrån kontoret.

– Ibland har vi fått in provjobbare. En gång var det en tjej som kom direkt från gymnasieskolan. Det fungerande inte alls. Hon tyckte telefonen var viktigare än allt annat. Vad man än bad henne om kunde hon inte följa instruktioner.

Inne på ett kontor går det alltid att maska och lata sig i viss mån. Det märks inte nödvändigtvis i en större organisation. Kanske är det därför det blivit viktigt med olika nyckeltal, att mäta effekter av olika policybeslut och så att konstant göra medarbetarundersökningar. Hur ska HR annars kunna visa att de faktiskt gör något om dagarna?

Annat är det ute i verksamheten. Om inte Bulten får ordning på stoppet i avloppsledningarna kan inte medelklassen, när de kommer hem från jobbet, sätta sig på toaletten och ombesörja de mest grundläggande behov. Det finns en direkt, fysisk och verklig skillnad som inte går att teoretisera bort med alla Powerpoint-presentationer i världen.

– Ska man gå på toa så ska man, dundrar Bulten. Ni ska tänka på mig och vara tacksamma varje gång ni sitter där och funderar på livets alla stora och små saker.

Är du mellanchef är risken stor att du är eller kommer att bli utbränd. Om detta resonerar Mats Holm i sitt bidrag till den här artikelserien.

”Hög stress. Svårigheter att förena arbete och privatliv. Avsaknad av stöd uppifrån. Samtidigt förväntades de lösa frågor som rörde missnöje och orättvisor på arbetsplatsen. Utan att brista i lojalitet med sina överordnade”, summerar Holm utifrån en rapport som beskriver mellanchefernas vardag.

För Bulten är det tvärtom. Han trivs med arbetet, fritiden och livet i stort. I arbetet behöver han bara ansvara över en sak, att få loss proppar i olika sorters avloppsrör. Till sin hjälp har han företagets lastbil, olika verktyg och avancerad spolutrustning.

Han behöver inte tänka på hur han klär sig eller hur han luktar. Ingen förväntar sig att han ska ha högskolepoäng eller att han kan slänga sig med fina HR-begrepp. Ej heller är han orolig för att bli av med jobbet, alltså cancellerad, på grund av att han råkar säga något olämpligt.

– Om du har stopp i rören, toaletten är ett fågelbad och det flyter runt avloppsvatten på badrumsgolvet – då bryr du dig inte så mycket om vem som fixar problemet. Det är ingen som sagt till mig att ”du har fel värdegrund och därför vill jag inte att du spolar rent rören”.

Tvärtom, folk är mycket ödmjuka och tacksamma när han kommer. Det är en frihet som är få förunnade. Om en mellanchef däremot drar ett sexistiskt skämt till en medarbetare som inte uppskattar humorn kan det få ödesdigra konsekvenser, även om det absolut inte var illa menat.

Det går heller inte att vädra vilka åsikter som helst då man har personalansvar. Inte sällan måste man låtsas som att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt, trots att man egentligen vet bättre.

Att Bulten har en mycket friare och avslappnad relation till sina kolleger oavsett kön eller bakgrund, jämfört med mellancheferna på kontoret, är ingen hemlighet.

– Det är mest grabbar, men vi har ett par tjejer på jobbet. Det funkar bra med dem. De är lite grabbiga av sig. 

Skulle de bli kränkta om du hade en kalender med lättklädda tjejer i skåpet?

– Nej, skrattar Bulten. Inte de där tjejerna. 

När den första kvinnan anställdes förklarade chefen att Bulten och hans kolleger skulle lugna ner språket och gömma undan eventuella nakenbilder, kalendrar och annat sexistiskt. Men det var en obefogad oro.

– Det visade sig att hon var värre än alla oss andra tillsammans. Hon kan alla snuskiga låtar man hört och är ganska grov i munnen och kan dra riktiga fräckisar. Hon är allt annat än otrygg på arbetsplatsen, trots att vi är mest män.

Den andra kvinnan i arbetslaget bryr sig inte heller. Hon tycker mest det är kul när arbetskamraterna skojar och har sig, berättar Bulten. Men det betyder inte att arbetsplatsen är fri från sexism och olämpligt beteende.

– Det problemet vi haft är att en säljare, en ”högre uppsatt”, var känd för att kladda på tjejerna på fyllan, på exempelvis personalfester.

Bulten och hans arbetskamrater är jämlikar per automatik. Det är lite som med skoluniform, det suddar ut skillnader mellan den som kommer från finare familj och den med brokig bakgrund. Samma logik tycks gälla om du rensar avloppsrör: alla luktar och ser likadana ut. Det hindrar inte HR-avdelningen från att utbilda om hur de ska tänka om människor de möter. Under workshopen får de anställda på Ragn-Sells lära sig om intersektionalitet. När Bulten ska förklara hur han uppfattar detta krångliga begrepp skräder han inte orden.

– Det betyder kort och gott att vi vita, medelålders män är i botten. Vi är de värsta grisarna – de som är hemska.

Och vilka är i toppen?

– Är det mörka handikappade kvinnor, eller könsbytare? Jag är osäker på vilka som är i toppen. Kanske mörka transkvinnor i rullstol, funderar han. Man brukar väl säga att de har ”tolkningsföreträde”? Allting handlar väl egentligen om hur saker ”känns”, inte hur de egentligen ”är”?

Hur reagerar arbetskamraterna på de här workshoparna?

– Ingen har väl tagit det bra. Vi brukar ifrågasätta, jag är kanske den som ifrågasätter mest. Jag kan aldrig hålla käften. I just den där workshopen frågade jag HR vad som hände med alla människors lika värde, då vi fick lära oss om intersektionalitet.

Bulten fick inget bra svar. HR började prata om något annat. Men många kolleger höll med honom när han ställde frågan. Han tror att HR upplever honom som en jobbig människa.

Chefen då, vad tycker han?

– Han är van. 

Vad tycker han om workshopparna?

– Han är tvungen att ha dem. Är väl arbetare själv från början. Jag antar att han tycker det är något bra, men jag vet inte säkert. Han skrattar mest när jag kommer med mina frågor.

Titeln HR är en förkortning på engelskans ”Human Resources”. Som HR-chef har du ansvar över personal och hur de mår på arbetsplatsen. Därför är det inte konstigt att HR-avdelningen försöker utbilda arbetarna i hur de ska bete sig mot varandra och hur de ska tänka om sig själva och omvärlden.

Men att artificiellt få människor att tycka om varandra är svårt, för att inte säga omöjligt. Möjligen kan du skapa en kultur med påklistrade leenden och tomma artighetsfraser, men på köpet får du förmodligen skitsnack bakom ryggen och illojala medarbetare.

Den slovenske filosofen Slavoj Zizek menar att rasistiska och ”smutsiga” skämt mellan människor skapar en samhörighet. I en Youtube-video med titeln ”Where is Balkan” förklarar Zizek att det finns olika fördomar om människor från de skilda delarna av forna Jugoslavien. I stället för att bekämpa fördomarna användes dessa som ett verktyg för att skapa sammanhållning.

– I förre detta Jugoslavien var varje etnicitet definierad av rasistiska clichéer. Men på den tiden, på sjuttiotalet, när jag mötte vänner som var serber, kroater, montenegriner eller vad det nu var, accepterade vi med glädje dessa klichéer och använde dem för att skoja om oss själva, förklarar Zizek.

Logiken bakom är ungefär som när jag ibland presenterar mig själv för främlingar. Då säger jag ofta att: ”Morsan är judinna och pappa zigenare, så när jag går in i en affär vet jag inte om jag ska pruta eller stjäla”.

I Zizeks youtubevideo berättar en annan man från Balkan varför humor är viktigt.

– Om du inte hittar humor, det roliga eller det mänskliga i dig själv, riskerar du att bli för seriös och allvarlig. ”Jag är serb, jag är kroat, jag är ditten och jag är datten”. Det skapar dålig stämning och hat mot andra.

Det där kan möjligen kännas igen med dagens identitetspolitik, där det finns minimal tolerans för vilka ord och skämt som är tillåtna. För att markera detta skapade Bulten en egen avdelning i fikarummet. Med hjälp av avspärrningstejp markerade han en avdelad yta för två av fikaborden. På väggen satte han upp en skylt där det står ”Frizon ifrån lättkränkthet, beträdes på egen risk”.

– Jag fick inte ha min frizon kvar för regionschefen, han var väl rädd att någon kunde bli kränkt, summerar Bulten.

Ett annat exempel är vandringspokalen. Den som händelsevis råkar skita på sig på jobbet blir då vinnare av denna pokal, fram tills dess att någon annan lyckas med samma bedrift. Det räcker med en olycka i storlek av en tesked i underkläderna för att det ska kvalificera som en vinst.

– Jag har haft bajspokalen vid ett par tillfällen, eller är det tre? funderar Bulten och kliar sig i skägget.

Men allt på jobbet är inte på dagisnivå. Ibland är saker även på allvar. De tjejer som är Johnnys kolleger, som har samma arbetsuppgifter som han själv, har aldrig några problem att vara öppna med om de mår dåligt eller behöver prata om något.

– Det är ofta de berättar om personliga saker, även sådant som inte är bra.

Tror du tjejer inne på kontoret kan göra samma sak?

– Absolut inte.

Varför då?

– Jag tror inte det är samma närhet där inne som vi har.

Den barnsliga humorn och Bultens syn på ansvar går möjligen hand i hand. Är du mellanchef tar du gärna på dig många ansvarsområden, det är en del av karriären och kan motivera högre lön. Med tiden kanske även ett lyft upp i organisationen.

Men saknar du de ambitionerna nöjer du dig med ditt ansvarsområde och ser till att det fungerar. Resten bryr du dig inte om. Kanske är det därför arbetarklassen skämtar och skojar på ett sätt du sällan hittar hos mellanchefer, eller HR-avdelningen.

Och frågan är om det ändå inte finns en poäng för Bulten att undvika ta på sig mer ansvar. Vid en snabb koll i offentlig lönestatistik visar det sig att han trots allt har högre årsinkomst än HR-chefen.

Att han har kul på jobbet ingår.

***

Läs även: Blir du mellanchef är det kört

Läs även: Överklassens diskreta charm