1920-talet är en spegel av vårt eget tjugotal

Den som ville stryka under meningar att minnas hade ett digert jobb med Den Store Gatsby. Världslitteraturen kryllar ju av lysande öppningar men jag har alltid varit särskild svag för F. Scott Fitzgeralds:  

I mina yngre och känsligare år gav min far mig ett råd som jag sedan dess gång på gång återvänt till. 

”Närhelst du känner för att kritisera någon”, sa min far till mig, ”borde du komma ihåg alla de människor i världen som inte haft det lika lätt som du.” 

Mer än så sa han inte, men eftersom vi alltid kommunicerat bra även med få ord, förstod jag att han menade bra mycket mer än han sagt. 

Att jag än en gång plockade fram denna klassiker från 1925 berodde på en alldeles ny bok: Klas-Göran Karlssons och Kim Salomons fascinerande 20-talet – en spegel för vår tid.  

Hur världen såg ut för hundra år sedan är vad den undersöker. I en stil, med en ton och ett sätt att ta sig an frågan som gör den svår att lägga ifrån sig. En väv, ett myller av detaljer och liv växer fram sida för sida, år för år – och ett helt decennium får en inre struktur. 

Första världskrigets slut öppnade slussarna för det nya och annorlunda, förhoppningar och drömmar. Decenniets vägval handlar om att lägga livet till rätta och teknikens nymodigheter leder till ett rastlöst sökande efter spänning och konsumtion, ett självklart alternativ till förkrigstidens måttfullhet. ”Västvärlden är full av begär som ska mättas”, skriver författarna. 

I tidsandans dirigentpinne håller framför allt F. Scott Fitzgerald.  

Virginia Woolf slår också in ackord, liksom Hemingway, Chaplin, Garbo, Proust, Joyce, Remarque, Lagerlöf och Faulkner, men jazzmusiken fanns redan när 1920-talet öppnade sina portar – och betraktades som en modefluga – men när Fitzgerald 1922 döper sin första novellsamling till ”Jazz Age”, blir det epokens etikett, lika associationsrik som musiken, skriver Karlsson och Salomon. Jazzen blir en del av ett bredare uppror mot förkrigstidens normer och livsstil, en reaktion mot det förödande och meningslösa kriget.  

Alkoholen flödar på dansgolvet i Gatsbyboken. Fitzgerald skriver: I den blå skymningen svärmade män och kvinnor omkring som nattfjärilar bland viskningar och champagne och stjärnor.  

Inklämt mellan två världskrig har förra seklets tredje decennium ibland betraktats som en transportsträcka. Karlsson och Salomon ”punktmarkerar” 1920-talet och lyckas göra myten om detta utbrott av livsglädje mellan katastroferna levande. Oemotståndligt är det.   

Jag bläddrar i min Gatsby, hittar en understruken mening: Alla människor tillskriver sig åtminstone en av kardinaldygderna, och min var följande: jag är en de få ärliga människor jag någonsin har känt. 

För en tid sedan mailade min mamma en dagbok. Som min mormor hade fört. Studentliv och kärlekslängtan i Uppsala under slutet av 1920- och början av 30-talet. Bland annat en trettondagsafton: mormor var 23, och med sin mamma och sin bror på Gästis. ”Lite folk, nästan inga man kände. Schele satt vid bordet mitt emot oss. Jag tycker om honom. Det är en sådan som jag nog aldrig skulle kunna bli kär i, men han roar mig och jag trivs förfärligt bra tillsammans med honom.”  

Hon skriver att hon inte vet hur länge hon känt honom, men första gången hon ”verkligen träffade honom var en vår då jag var med Ingemar på skutt på Västgöta. Han var full då. Han bjöd upp mig först men så bad han om ursäkt och bad att få komma igen om ett par danser. Och det gjorde han – fullkomligt nykter.” 

Sverige festade kanske inte som resten av västvärlden. Men det vet jag för lite om för att våga slå fast här. Däremot vet jag att mormor nobbade Schele. 

***

Läs även: Valet som förändrade allt

Läs även: Ett tidlöst olyckligt äventyr