30 bortkastade minuter

Många frågor hade kunnat ställas till Carl-Oskar Bohlin i SVT:s 30 minuter. I stället landade intervjun i tjatfrågor á la ”hur långt är ett snöre”?

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Jag kan förstå att civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin är förbannad efter att ha deltagit i SVT:s flaggskepp 30 minuter. Det är nog de flesta som tittade på spektaklet. 

Programmet sändes bara två dagar efter skolskjutningen i Örebro så många frågor hade kunnat ställas om polisens kommunikation, sorg, ryktesspridning, samhälles krishanteringsförmåga, med mera, med mera.  

Likaså hade det varit intressant att få veta hur det går med uppbyggnaden av det civila försvaret. Hur många kan få plats i nuvarande skyddsrum? Vad görs åt livsmedelsförsörjningen?  

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Eller varför inte fråga om totalförsvaret verkligen behövs? I en ovanligt pigg debattartikel skriven av sydkoreanen Tae Hoon Kim,  
hävdades nämligen motsatsen. Enligt honom borde alla militära resurser skickas till Baltikum för att försvara gränsen mot Ryssland. 

Det fanns med andra ord mycket att diskutera. Tyvärr blev det de sedvanliga tjatfrågorna á la ”hur långt är ett snöre”?  I detta fall handlade de om hur mycket tryggare Sverige blivit sedan vi gick med i Nato. En fråga som naturligtvis är omöjlig att svara på eftersom den beror på så många parametrar. Det hindrade inte programledaren Anders Holmberg att mala på tills det blev både pinsamt och urtråkigt. Försöken att sätta dit Bohlin för att han retweetat (eller vad det numera heter) ett inlägg om deepfake skrivet av en högerextrem kvinna föll också platt. Pratet om de eltariffer som Bohlin påstods ha överdrivit var obegripligt.  

Förra gången jag såg 30 minuter var när öb Michael Claesson intervjuades. Även då landade intervjun i tjat om längden på ett snöre, eller snarare om skadade kablar i Östersjön.  

Även då var det ointressant att höra samma fråga följt av samma svar i en kvart. Vad fan får vi möpar för licensavgiften, liksom?  

Det är lätt att klaga på media, inte minst efter Aftonbladets övertramp efter skolskjutningen i förra veckan. För den som missade det hela så intervjuade Aftonbladet Örebroskyttens far innan han kontaktats av polisen och fått dödsbeskedet. Därefter publicerades artikeln, för att sedan avpubliceras.  

TV4 har också fått kritik för ett inslag där det påstods ha skrikits ”Ni ska bort från Europa” i ljudklipp från massakern.” Huruvida det är sant eller ej lär tiden utvisa.  

Själv tänker jag på det bästa råd jag fått i mitt yrkesliv. Det kom från PJ Anders Linder när han var chef för SvD:s ledarredaktion och löd som följande:  

”Journalistik är som bäst när den serveras sval”.  

Att hålla huvudet kallt och inte tillåta sig dras med är dock inte alltid enkelt. Journalister är trots allt också människor, fastän vissa påstår något annat.  

Den största masskjutningen i Sveriges historia ska och måste såklart bevakas ingående. Dock hör jag redan bekanta klaga över att rapporteringen är för mycket och för närgången. Folk fjärmar sig eftersom det inte finns något de kan göra, förutom att tycka att skjutningen är fruktansvärd. Och vad hjälper det?  

I alternativa/sociala medier finns däremot inga spärrar. Där sprids rykten och spekulationer hämningslöst, ett påstående blir till sanning och fel gärningsman hängdes ut. Politiska läger försöker använda massakern i sina egna syften.   Polisen kritiseras för att ha varit långsamma med informationen om skjutningen, och för att de inte gick in i skolan tidigare. Alla har en åsikt men ingen vet egentligen något, vilket inte sätter stopp för spekulationerna. 

Kanske är vältrandet i detaljer ett sätt att gemensamt bearbeta att något fruktansvärt och meningslöst har skett. Kanske är tjattret helt enkelt en digital motsvarighet till de som står och glor på en olycksplats. Eller så är behovet av syndabockar och åtgärder en sorts modern besvärjelse: Om någon begått ett misstag så kan det fixas och då kommer något liknande aldrig ske igen. Detta trots att vi egentligen vet att människor sedan tidernas gryning haft ihjäl varandra i stor eller mindre skala.  

Politikerna har i alla fall varit snabba på att visa handlingskraft. Eftersom skytten hade licens för fyra vapen kommer vapenlagarna skärpas. Även det en besvärjelse i hopp om att påverka framtiden.  

För de som drabbats är massmordet en katastrof och man kan bara hoppas att de får all den hjälp de behöver. Likaså får man hoppas att ingen ny galning smittas av den vedervärdiga idén att gå in i skola och öppna eld. 

Oavsett förhoppningar och besvärjelser borde landets förmåga att hantera kriser bevakas ingående, inte minst av SVT som är en del av totalförsvaret.  

Vem vet, ministern för det civila försvaret har kanske något att säga om saken? 

***

Jag kan förstå att civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin är förbannad efter att ha deltagit i SVT:s flaggskepp 30 minuter. Det är nog de flesta som tittade på spektaklet.

Programmet sändes bara två dagar efter skolskjutningen i Örebro så många frågor hade kunnat ställas om polisens kommunikation, sorg, ryktesspridning, samhälles krishanteringsförmåga, med mera, med mera.

Likaså hade det varit intressant att få veta hur det går med uppbyggnaden av det civila försvaret. Hur många kan få plats i nuvarande skyddsrum? Vad görs åt livsmedelsförsörjningen?

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Eller varför inte fråga om totalförsvaret verkligen behövs? I en ovanligt pigg debattartikel skriven av sydkoreanen Tae Hoon Kim,
hävdades nämligen motsatsen. Enligt honom borde alla militära resurser skickas till Baltikum för att försvara gränsen mot Ryssland.

Det fanns med andra ord mycket att diskutera. Tyvärr blev det de sedvanliga tjatfrågorna á la ”hur långt är ett snöre”? I detta fall handlade de om hur mycket tryggare Sverige blivit sedan vi gick med i Nato. En fråga som naturligtvis är omöjlig att svara på eftersom den beror på så många parametrar. Det hindrade inte programledaren Anders Holmberg att mala på tills det blev både pinsamt och urtråkigt. Försöken att sätta dit Bohlin för att han retweetat (eller vad det numera heter) ett inlägg om deepfake skrivet av en högerextrem kvinna föll också platt. Pratet om de eltariffer som Bohlin påstods ha överdrivit var obegripligt.

Förra gången jag såg 30 minuter var när öb Michael Claesson intervjuades. Även då landade intervjun i tjat om längden på ett snöre, eller snarare om skadade kablar i Östersjön.

Även då var det ointressant att höra samma fråga följt av samma svar i en kvart. Vad fan får vi möpar för licensavgiften, liksom?

Det är lätt att klaga på media, inte minst efter Aftonbladets övertramp efter skolskjutningen i förra veckan. För den som missade det hela så intervjuade Aftonbladet Örebroskyttens far innan han kontaktats av polisen och fått dödsbeskedet. Därefter publicerades artikeln, för att sedan avpubliceras.  

TV4 har också fått kritik för ett inslag där det påstods ha skrikits ”Ni ska bort från Europa” i ljudklipp från massakern.” Huruvida det är sant eller ej lär tiden utvisa.

Själv tänker jag på det bästa råd jag fått i mitt yrkesliv. Det kom från PJ Anders Linder när han var chef för SvD:s ledarredaktion och löd som följande:

”Journalistik är som bäst när den serveras sval”.

Att hålla huvudet kallt och inte tillåta sig dras med är dock inte alltid enkelt. Journalister är trots allt också människor, fastän vissa påstår något annat.

Den största masskjutningen i Sveriges historia ska och måste såklart bevakas ingående. Dock hör jag redan bekanta klaga över att rapporteringen är för mycket och för närgången. Folk fjärmar sig eftersom det inte finns något de kan göra, förutom att tycka att skjutningen är fruktansvärd. Och vad hjälper det?

I alternativa/sociala medier finns däremot inga spärrar. Där sprids rykten och spekulationer hämningslöst, ett påstående blir till sanning och fel gärningsman hängdes ut. Politiska läger försöker använda massakern i sina egna syften. Polisen kritiseras för att ha varit långsamma med informationen om skjutningen, och för att de inte gick in i skolan tidigare. Alla har en åsikt men ingen vet egentligen något, vilket inte sätter stopp för spekulationerna.

Kanske är vältrandet i detaljer ett sätt att gemensamt bearbeta att något fruktansvärt och meningslöst har skett. Kanske är tjattret helt enkelt en digital motsvarighet till de som står och glor på en olycksplats. Eller så är behovet av syndabockar och åtgärder en sorts modern besvärjelse: Om någon begått ett misstag så kan det fixas och då kommer något liknande aldrig ske igen. Detta trots att vi egentligen vet att människor sedan tidernas gryning haft ihjäl varandra i stor eller mindre skala.  

Politikerna har i alla fall varit snabba på att visa handlingskraft. Eftersom skytten hade licens för fyra vapen kommer vapenlagarna skärpas. Även det en besvärjelse i hopp om att påverka framtiden.

För de som drabbats är massmordet en katastrof och man kan bara hoppas att de får all den hjälp de behöver. Likaså får man hoppas att ingen ny galning smittas av den vedervärdiga idén att gå in i skola och öppna eld.

Oavsett förhoppningar och besvärjelser borde landets förmåga att hantera kriser bevakas ingående, inte minst av SVT som är en del av totalförsvaret.

Vem vet, ministern för det civila försvaret har kanske något att säga om saken?

***

Text:

Toppbild: TT