40-talister – här har ni drömmar ni kan glömma
Har ni hört uttrycket sjuttio är det nya fyrtio? "Ren bullshit" skriver Pieter Tham och listar ett antal vanliga drömmar som fyrtiotalisterna kan skrinlägga.
Toppbild: Michael Dwyer/TT
Apropå åldersdebatten. Ni har säkert hört det klämkäcka uttrycket: ”Sjuttio är det nya fyrtio”. Tveklöst myntat av pensionerade fyrtiotalister, måna att underhålla myten om en evigt ung generation — frisk, arbetsför och som gärna tar några danssteg på sociala appen TikTok för att understryka myten om sin eviga ungdom.
Bullshit. Det är dags för klarspråk. Här är en bucketlist över drömmar som fyrtiotalisten kan skrinlägga. Hur mycket hen än nyper sig i kinderna för att få ungdomlig färg i ansiktet:
- No more Bloukrans bungy, världens högsta bungyjump från Bloukransbron, 216 meter över floden.
- Glöm OS. Oscar Swahn, bohusläning och sportskytt blev visserligen världens äldste olympier när han 1920 tog silver fyllda 72 år, men grenen — hjortskytte — finns inte längre.
- Skippa rockdrömmarna. Skrynklornas mästare Mick Jagger är fyllda 78 men annars ser man inte många pensionärer med sexiga moves på rockarenorna.
- Kitesurfing utanför Torö. Det blir problem redan med våtdräkten.
- Tågluffa med interrailkort i Europa. ”Packa lätt” lyder restipset. Hur få plats med necessären — den med värktabletter, statiner och blodtryckssänkande?
- Till sist: Stryk punkten om att spela i ett peruanskt flöjtband. (Kommentarer överflödiga).
***
Nooshi Dadgostar, partiledare för Vänsterpartiet, har sedan två år tillbaka en chefekonom med i partitoppen. Det handlar om före detta LO-ekonomen Sandro Scocco. Hans claim to fame är inte bara en diger meritlista inom LO-sfären utan även att han är lillebror till sångaren Mauro Scocco — ni vet han med ”Åh Sarah kom ut ikväll, jag väntar i hörnet vid seven eleven”. Häromdagen tillkännagav låtskrivaren Scocco att han beger sig ut på en sommarturné tillsammans med artisten Tomas Andersson Wij.
Kanske korsas då brödernas vägar eftersom Vänsterpartier inlett en landsomfattande valturné till olika industriorter i Sverige. Kan bli riktigt hejsan enligt signalerna från Vänsterns partikongress i helgen. Nu när man enligt Nooshi slipper ta tåget och det är helt okey att klämma en burgare.
***
Tandläkaren upptäckte en kavitet i de bakre regionerna av min mun. Det handlade om ett hål som borde rotfyllas. Snarast.
– Det hjälper inte med noggrann munhygien. Risken är att det bildas en bakteriehärd av plack som leder till parodontit. Eller än värre – bakterierna angriper hjärta och kärl.
Det bokades tid. Jag kved inombords. Skräck och ångest i oskön förening.
Tre veckor senare var det dags. Sex timmar före utsatt tid ringde tandsköterskan.
– Doktorn har fått omikron.
Jag hjulade av lycka.
Tänker inte svara i mobilen från och med nu. Hellre hjärtflimmer än tänger i min rotkanal.
***
Sveriges ridderskap och adel, det vill säga Riddarhuset, jobbar aktivt med sin något dammiga image för att öka hipphetsfaktorn. I senaste upplagan av Sveriges Adelskalender ler ett oväntat ansikte mot betraktaren. Amerikanska skådespelerskan Maggie Gyllenhaal är fotograferad i svartvitt. Anledningen är att amerikanskan har svenskt påbrå i och med att hennes farfars farfar tillhör den svenska adelsätten Gyllenhaal. Skådespelerskan är känd från filmer som Secretary och superhjältefilmen The Dark Knight men gjorde förra året – enligt kritikerkåren – även lysande regidebut med ”The lost daughter” efter författarinnan Elena Ferrantes roman om en ung mamma som överlåter ansvaret för sina två döttrar till fadern – och de konsekvenser som valet innebär.
Hon är för övrigt äldre syster till Jake Gyllenhaal, känd från Oscars belönade filmen Brokeback Mountain.
***
Det finns två saker man kan vara bombsäker på varje år. För det första att julafton inträffar 24:e december, för det andra att SvD:s musikkritiker Andres Lokko kommer att go bananas över Polarprisjuryn – alldeles oavsett vilken artist eller vilket band som utses till pristagare.
Det är nästan så man kan ställa klockan efter kritikerns utbrott, om ni förstår vad jag menar.
Den här gången ägnade skribenten halva sin krönika åt att hylla 2022 års pristagare Iggy Pop. Det fanns ingen hejd på lovorden över rebellen som gjorde ”rockmusiken genuint farlig”.
”Rent rockjournalistiskt borde jag, enligt konstens alla regler, förstås applådera och jubla”, skriver Lokko. Sedan följde den obligatoriska nedsablingen.
Grundfelet, enligt SvD:s krönikör, var inte pristagaren — utan juryn: Ett knippe anonyma antikhandlare och bankirer i Karlaplanstrakten.
”Nu blir känslan en av appropriering”, skriver han.
Lokko vill kort sagt ha sin rockrevolutionär i fred. Direktörerna i juryn borde ha vett nog att hålla tassarna borta.
Förmodligen samma känsla av helgerån som gamla gråsossar upplevde när Fredrik Reinfeldt inför valet 2006 utnämnde Moderaterna till ”det nya arbetarpartiet”.
***
Läs även: Elon Musks rädsla att bli flintis
Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka eller enbart digitalt? Teckna din prenumeration på Fokus här.
