Blod, möda, tårar, svett och zombies
Makten är inte riktigt allt, ens i politiken. Det finns ett slags limbo som regeringar hamnar i ibland, ofta efter att ha regerat lite för länge. Den formella makten är fortfarande deras, men allt annat saknas: en majoritet i parlamentet, disciplin, en idé att samlas kring.
Ett sådant tomrum kan bestå förvånansvärt länge, men att leva i det är outhärdligt. Till och med de varmaste anhängarna ger upp till slut. Makten blir en Svarte Petter. Skicka den vidare till någon annan.
Ledaren i förra veckans brittiska Spectator bar rubriken »Does Theresa May’s zombie government even want to survive?« Texten var tryfferad med konkreta råd om vad regeringen borde föreslå i budgeten, som läggs i mitten av nästa vecka. Men det var en teoretisk övning. Om Storbritannien hade en fungerande regering vore det här vägen fram. Nu är det som det är.
Spectator utesluter inte att labourledaren Jeremy Corbyn, för bara några månader sedan ett politiskt skämt, inom kort är Storbritannien premiärminister. »Finns det någon mening med den här påstått konservativa regeringen, förutom att klamra sig fast vid makten och hoppet om att överleva nästa dags tidningar?« frågar Spectator. Det får nog räknas som en retorisk fråga.
Den här veckan har den brittiska regeringen åter ägnat åt att lägga ut rök i brexitfrågan. Det är så svajigt att det är omöjligt att förutse vad som kan ske mellan onsdag eftermiddag, då det här går i tryck, och fredag morgon, när Fokus delas ut. Det finns inte en fast, överenskommen linje inom regeringen. Ingen stark position att förhandla från. Oförmågan att redan från början lägga fast en färdig strategi för vad som sker, om en överenskommelse med EU inte blir av, blir en allt större belastning. Särskilt när sannolikheten för att Storbritannien får lämna EU den 29 mars 2019 utan ett avtal, växer. I parlamentet är alla missnöjda.
Brexit kunde ha blivit en inrikespolitisk hävstång, trots de oundvikliga ekonomiska och politiska svårigheterna. I stället har frågan försatt den brittiska politiken i upplösningstillstånd. De konservativa har havererat. Labour är en aktivistgrupp. Storbritannien har blivit ett Italien, men med ett valsystem som håller redan döda partier vid liv.
