60-åring söker arbete
Nato:s avgående generalsekreterare skrev för några dagar sen en artikel om »Nato at 60: alive and kicking«. Han tycktes känna ett behov att dementera att det skulle vara skralt med alliansens livslust, kraft och enighet. Man kan förstå honom. Med Sovjetunionens kollaps, upplösningen av Warszawapakten och det kalla krigets slut upphörde den centrala och vitala uppgift som Nato så framgångsrikt uppfyllt, nämligen att avskräcka från anfall på någon medlem. Varför upplöstes då inte alliansen?
Kanske är det inte så konstigt att militära organisationer som länge samarbetat vill behålla en väl etablerad internationell sammanslutning när så många andra nationella statliga institutioner – som polis, järnväg, radio – har sina internationella eller regionala sammanslutningar. När huvudsyftet med organisationen bleknat måste den dock i de olika huvudstäderna försvara sin existens med andra motiveringar.
På amerikansk sida finns säkert ett intresse att kombinera en försvarsgaranti till och försvarssamarbete med Europa med en koll på vad européerna har för sig. USA bestämmer över sitt eget försvar men européerna bestämmer över sitt tillsammans med USA.
Det »gamla Europa« – för att använda Rumsfelds uttryck – kände, efter det kalla krigets slut och avtalet om begränsningar i de konventionella styrkorna i Europa, ett minskande behov av försvarsgarantier och territoriellt Nato-försvar. Hos det »nya Europa« , som just sluppit det sovjetiska förtrycket, var däremot önskan om försvarsgarantier desto starkare. Den var särskilt lätt att förstå hos baltiska stater med betydande ryska minoriteter. Till längtan efter säkerhet kom begripligt nog en önskan att efter lång tid av förnedrande underkastelse och satellitstatus upptas i kretsen av respekterade demokratier. Ett medlemskap i EU skulle nog varit bättre: det skulle ha erbjudit både demokratistatus och ett mått av säkerhet och därtill snabbt främjat ekonomisk utveckling – men det var inte inom nära räckhåll.
Kanske gav de nya Nato-medlemmarna alliansen ny mening och säkert ny verksamhet, men mer avspänning blev det inte i det gemensamma europeiska hemmet av att Nato:s gränser, lyssnarposter och kanoner flyttades intill knutarna på Ryssland. Den nya organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSCE) fick inte någon gynnsam start och under de senaste tio åren ledde amerikanska ambitioner att militärt dominera till att all nedrustning avstannade och att freden blev allt kallare. Till dessa ambitioner har också hört en vidare expansion av Nato. Bush ville få med Ukraina och Georgien. SeNator Lugar talade om Azerbajdzjan och Kazakstan, och andra har önskat att alla »demokratiska« stater som önskar medlemskap skulle kunna komma med – kanske Japan och Australien … Varför? För att stärka demokratiernas dominans, skulle förespråkarna säga. Ribban för stabil demokrati sätts dock inte så högt då Georgien står på kandidatlistan och Albanien just blivit medlem.
Det är svårt att undgå intrycket att det i realiteten är en global militärallians som eftersträvats med syfte bland annat att hålla Ryssland och Kina under kontroll och uppsikt. En önskan har säkert också varit att få till stånd ett alliansråd villigt att legitimera vapeningripanden som FN:s säkerhetsråd med ryska och kinesiska veton aldrig skulle godkänt. Att dessa ambitioner för ett utvidgat Nato inte gillats i Moskva och Beijing är föga förvånande, lika lite som en missilsköld i Polen och Tjeckolovaken, Natos flottor i Svarta havet eller amerikanska militära manövrer tillsammans med georgiska eller ukrainska enheter. Ett stor-Nato skulle inte främja fred i världen utan leda till nya motsättningar.
Det finns lyckligtvis skäl att tro att ett drömt stor-Nato kommer att utebli. Insikten ökar om att ju större en allians är desto svårare blir det att hålla den samman. Den blir inte nödvändigtvis en allians av »villiga« stater. Nato legitimerade inte Irakkriget och amerikanska militärer uppges vara leda på att kriga tillsammans med Nato i Afghanistan. Till det kommer att om man verkligen i Pentagon anser att de största hoten i dag kommer från terrorgrupper, spridning av massförstörelsevapen och ett fåtal »farliga« stater så är ett nära samarbete med Ryssland och Kina oundgängligt. Man kan se det i Nordkorea och Iran men också i Afghanistan. Man behöver inte vara överslätande om dessa stormakters brister men man måste vara medveten om att vi lever på ett gemensamt jordklot och är beroende av varandra. Till all lycka verkar Barack Obama handla i den insikten. I stället för att provocera Ryssland till upprustning söker han samarbete om nedrustning.
***
För övrigt anser jag att våren är välkommen.
