70-talet är äntligen över – farväl Nämnden för hemslöjdsfrågor!
Att Nämnden för hemslöjdsfrågor nu avvecklas är ett gott tecken på att 1970-talets kulturpolitik äntligen är över. Men vad kommer härnäst?
Toppbild: TT
När borgerliga debattörer skall göra en poäng av Sveriges vildvuxna flora av myndigheter är det några myndigheter som alltid brukar vara med bland exemplen. Nämnden för hemslöjdsfrågor är en av dem. Den är ett tacksamt exempel eftersom den illustrerar att inget område är till synes för smalt för att få en egen myndighet i det korporativistiska Sverige. Inom kort kommer debattörerna dock att få leta efter andra exempel. Regeringen har nämligen beslutat att Nämnden för hemslöjdsfrågor ska läggas ned.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De som med oro betraktar varje nedskärning eller förändring av det kulturpolitiska systemet kanske fruktar att avvecklingen är första offret för en motorsågsmassaker à la Elon Musks Doge. Det kanske inte lugnar alla hemslöjdsvänner, men beslutet tycks inte vara ett utslag av simpel populism, utan ett genuint försök att effektivisera myndighetsstrukturen. Avvecklingen föreslogs av Statskontoret i rapporten “En form för kollektivt beslutsfattande” från förra året. I enlighet med Statskontorets förslag ska nämndens uppgifter överföras till Statens kulturråd.
Nämnden för hemslöjdsfrågor har onekligen något ålderdomligt över sig, och det är lätt att tro att dess ursprung förlorar sig i historiens dimmor. Men faktum är att myndigheten grundades först 1981, utifrån 1977 års hemslöjdsutredning. Utredningen är ett fascinerande tidsdokument över ett annat Sverige. Det var en tid som både vurmade för det småskaliga, det lokala och det amatörmässiga - som hemslöjd - och samtidigt trodde stenhårt på politikens kraft att lösa samhällsproblemen, på centralisering och överförande av makt och medel från det privata till staten.
Denna paradoxala tid avspeglas i utredningen, där departementsrådet Bo Strömgren från Industridepartementet presenteras sida vid sida med spinnrocksmakaren Erik Hansson från Föllinge. Till följd av byråkratins tröghet var det först under 80-talet som många av dessa idéer kom att implementeras fullt ut i myndighetsvärlden, trots att tidsandan då skiftat i det omgivande samhället. Att hemslöjden betraktades som en fråga för Industridepartementet säger också någonting om tidsandan. Först med Carl Bildts regering 1991 flyttade hemslöjdsfrågorna över till det nyinrättade kulturdepartementet.
Sedan dess har Nämnden för hemslöjdsfrågor bedrivit sitt uppdrag, som i huvudsak gått ut på att fördela de för hemslöjden avsatta statliga medlen. Av det årliga anslaget på tolv miljoner kronor går ungefär nio ut till verksamheterna medan tre miljoner går åt till att upprätthålla det lilla kansliet med tre anställda. Kanske finns här skattekronor att spara när hemslöjden flyttar in hos Kulturrådet i betongbunkern vid Gärdet.
Det kulturpolitiska system som skapades 1974 har sedan många år överlevt sig själv. Omvärlden och därmed kulturlivets förutsättningar förändrats i grunden. Offentlig sektor är under hård ekonomisk press och kulturen brukar ligga i farozonen när den ställs mot vård, skola och omsorg. Den infekterade debatten om kulturpolitiken i Norrköping som bröt ut sedan det borgerliga styret aviserat en nedskärning av kulturbudgeten på 1,34 procent visar hur känsligt det är med förändringar på detta område.
Avvecklandet av Nämnden för hemslöjdsfrågor kan ses som en symbol för att 70-talets tidsanda håller på att vädras ut ur kanslihusen. Men den borde också stämma till eftertanke hos en borgerlighet som tenderat att fokusera på symbolfrågor snarare än kulturlivets grundläggande utmaningar. 70-talet är äntligen över, vad kommer härnäst?
***
Läs även: Kan vi få nog av ångest?
När borgerliga debattörer skall göra en poäng av Sveriges vildvuxna flora av myndigheter är det några myndigheter som alltid brukar vara med bland exemplen. Nämnden för hemslöjdsfrågor är en av dem. Den är ett tacksamt exempel eftersom den illustrerar att inget område är till synes för smalt för att få en egen myndighet i det korporativistiska Sverige. Inom kort kommer debattörerna dock att få leta efter andra exempel. Regeringen har nämligen beslutat att Nämnden för hemslöjdsfrågor ska läggas ned.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De som med oro betraktar varje nedskärning eller förändring av det kulturpolitiska systemet kanske fruktar att avvecklingen är första offret för en motorsågsmassaker à la Elon Musks Doge. Det kanske inte lugnar alla hemslöjdsvänner, men beslutet tycks inte vara ett utslag av simpel populism, utan ett genuint försök att effektivisera myndighetsstrukturen. Avvecklingen föreslogs av Statskontoret i rapporten “En form för kollektivt beslutsfattande” från förra året. I enlighet med Statskontorets förslag ska nämndens uppgifter överföras till Statens kulturråd.
Nämnden för hemslöjdsfrågor har onekligen något ålderdomligt över sig, och det är lätt att tro att dess ursprung förlorar sig i historiens dimmor. Men faktum är att myndigheten grundades först 1981, utifrån 1977 års hemslöjdsutredning. Utredningen är ett fascinerande tidsdokument över ett annat Sverige. Det var en tid som både vurmade för det småskaliga, det lokala och det amatörmässiga – som hemslöjd – och samtidigt trodde stenhårt på politikens kraft att lösa samhällsproblemen, på centralisering och överförande av makt och medel från det privata till staten.
Denna paradoxala tid avspeglas i utredningen, där departementsrådet Bo Strömgren från Industridepartementet presenteras sida vid sida med spinnrocksmakaren Erik Hansson från Föllinge. Till följd av byråkratins tröghet var det först under 80-talet som många av dessa idéer kom att implementeras fullt ut i myndighetsvärlden, trots att tidsandan då skiftat i det omgivande samhället. Att hemslöjden betraktades som en fråga för Industridepartementet säger också någonting om tidsandan. Först med Carl Bildts regering 1991 flyttade hemslöjdsfrågorna över till det nyinrättade kulturdepartementet.
Sedan dess har Nämnden för hemslöjdsfrågor bedrivit sitt uppdrag, som i huvudsak gått ut på att fördela de för hemslöjden avsatta statliga medlen. Av det årliga anslaget på tolv miljoner kronor går ungefär nio ut till verksamheterna medan tre miljoner går åt till att upprätthålla det lilla kansliet med tre anställda. Kanske finns här skattekronor att spara när hemslöjden flyttar in hos Kulturrådet i betongbunkern vid Gärdet.
Det kulturpolitiska system som skapades 1974 har sedan många år överlevt sig själv. Omvärlden och därmed kulturlivets förutsättningar förändrats i grunden. Offentlig sektor är under hård ekonomisk press och kulturen brukar ligga i farozonen när den ställs mot vård, skola och omsorg. Den infekterade debatten om kulturpolitiken i Norrköping som bröt ut sedan det borgerliga styret aviserat en nedskärning av kulturbudgeten på 1,34 procent visar hur känsligt det är med förändringar på detta område.
Avvecklandet av Nämnden för hemslöjdsfrågor kan ses som en symbol för att 70-talets tidsanda håller på att vädras ut ur kanslihusen. Men den borde också stämma till eftertanke hos en borgerlighet som tenderat att fokusera på symbolfrågor snarare än kulturlivets grundläggande utmaningar. 70-talet är äntligen över, vad kommer härnäst?
***
Läs även: Kan vi få nog av ångest?
