A-kassa för B-laget

Det sociala skyddsnätet har gått sönder. Inte bara för att regeringen har varit framme med saxen.

Förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen har skyndat på den generella välfärdens avveckling. Men det barkade ditåt långt innan Reinfeldt med vänner hade flyttat in på Rosenbad.

Även utan åtstramningarna av arbetslöshetsförsäkringen skulle ständigt färre kvalificera till den. De människor som alltmer bär upp arbetslösheten, som knappt eller aldrig fått jobba, har aldrig varit berättigade till a-kassa. Den är anpassad efter ett soligare Sverige präglat av full sysselsättning snarare än strukturell arbetslöshet.

Alltsedan nittiotalskrisen har kommunernas socialtjänster täckt upp för håligheterna i näten och tagit hand om de arbetslösa som faller utanför. De senaste åren har andelen arbetslösa som lever på försörjningsstöd ökat enormt, vilket LO påminde om i en rapport i veckan. Under 2011 var det över 100 000 arbetslösa som var tvungna att ta emot ekonomiskt bistånd. Det är ofta en smärtsam upplevelse.

Du måste sälja allt du har av värde, hur kärt det än är. Och som om det inte vore tungt nog att blotta sitt armod för en främmande myndighetsperson kommer din fattigdom dessutom att ifrågasättas. Socialtjänsten bestämmer sedan i minsta detalj vad du behöver för att klara livets nödtorft. Varje krona du lyckas tjäna själv räknas av mot försörjningsstödet.

Reglerna ska försäkra att försörjningsstödet bara tillfaller de allra mest utsatta. Det är inte till för att disciplinera arbetslösa, eller att göra dem mer »anställningsbara«. Det är till för att människor inte ska svälta. För att extrem fattigdom inte ska få förekomma i ett civiliserat land som Sverige.

Men försörjningsstödets grundläggande syfte har förfelats i takt med att det utvecklats till en alternativ a-kassa. Det började med att den dåvarande socialdemokratiska regeringen 1998 införde en bestämmelse i socialtjänstlagen som gav kommuner rätt att kräva vissa motprestationer av ungdomar som ansökte om försörjningsstöd. Paragrafen började snabbt missbrukas i kommunerna och tillämpas långt utanför lagens gränser. Ett antal kommuner har generella prestationskrav för försörjningsstöd trots att Socialstyrelsen förklarat att de strider mot lagen.

Regeringar av olika färger har inte brytt sig. Den nuvarande har till och med hyllat den mest ökända lagöverträdaren, Landskrona kommun. I höstas skrev integrationsminister Erik Ullenhag stolt att den av Socialstyrelsen hårt kritiserade »Landskronamodellen« snart ska gälla i hela landet. Debattartikeln undertecknades tillsammans med partikollegan och modellens arkitekt, kommunalrådet Torkild Strandberg.

Några månader senare kom en departementsskrivelse som föreslår ändringar i SoL så att möjligheterna att ställa prestationskrav inte begränsas till ungdomar eller förutsätter »särskilda skäl«. Nästa månad ska riksdagen rösta om förslaget, som alltså innebär en helt ny syn på försörjningsstödet. Det formaliseras som en a-kassa för b-laget och kommer lagligen att kunna användas som utpressningsmedel.

Man hade kunnat tro att en påstådd socialliberal som Ullenhag skulle värja sig för att ge socialtjänsten makt att svälta ut motsträviga människor. Socialtjänsten är knappast lämpad att bedriva arbetsmarknadspolitik.

De som är arbetslösa i vanlig mening, men aldrig arbetat ihop till a-kassa, måste få en annan form av ersättning. Man kan förstås lätta på arbetskravet i a-kassan men om man inte avskaffar det helt kommer en stor grupp fortfarande stå utanför. Det bästa vore kanske att knyta en generell ersättning till deltagande hos Arbetsförmedlingen, något som också skulle tydliggöra statens ansvar för arbetsmarknadspolitiken.

Behovsprövat försörjningsstöd utgör i alla fall ingen rimlig a-kassa. Det faktum att till och med välfärdsvänliga folkpartiet har fått för sig det säger det mesta om Sveriges utveckling. Den generella välfärden har blivit en chimär.

För övrigt är det möjligen logiskt att Beatrice Ask nu av kostnadsskäl vill begränsa misstänkta brottslingars tillgång till offentliga försvarare. Ask har ju med färgade kuvert och annat visat att hon inte tycker att just rättssäkerhet betingar ett särskilt högt värde. Men justitieministerns bristande rättskänsla är inte mindre oroande för det.