Affärsidén med fastigheter är urtrist
Fast människorna i branschen – fastighetsmagnaterna – är en annan sak. En mer färgstark, riskvillig, excentrisk och för journalister tacksam skara att bevaka är svår att finna.
Toppbild: TT
Under de närmare 30 år jag pysslade med börs- och affärsjournalistik fanns det ett bevakningsområde jag aldrig lyckades upparma något intresse för; fastigheter. Själva affärsidén är ju så urtrist. Man köper en kåk med lånade pengar. Gör sen så lite som möjligt eftersom underhåll kostar. Och efter några år säljer man hela rasket vidare till ett – förhoppningsvis – högre pris. Så betalar man tillbaka lånet och använder vinsten som grundplåt till nästa affär. I grova drag.
Fast människorna i branschen – fastighetsmagnaterna – är en annan sak. En mer färgstark, riskvillig, excentrisk och för journalister tacksam skara att bevaka är svår att finna. Jag tänker såväl på åttiotalets kraschade finansbaroner – den mystiskt försvunne Carl-Eric Björkegren, skattetrixaren Hans Thulin, Håkan Birke, Leif Nordqvist med flera – som på vår egen tids matadorer Erik Selin, Rutger Arnhult, Ilja Batljan och Sven-Olof Johansson. Och så Oscar Engelbert förstås.
När jag skilde mig för tiotalet år sen flyttade jag in i ett hus som hans bolag Oscar Properties hade byggt. Det var superfint på ytan, men inte under parketterna och bakom gipsväggarna. Dessutom var föreningen högbelånad. Efter många möten och mycket tjat lyckades vi faktiskt få de flesta bristerna avhjälpta på säljarens bekostnad. Men andra bostadsrättsföreningar var inte lika lyckligt lottade och nu är Oscar Properties försatt i konkurs.
Fastighetsfolk har dock en tendens att komma tillbaka. Ilija Batljan, som varit hårt pressad här på hemmaplan, har noterat ett nytt bolag på börsen i Oslo. Och Oscar Engelbert har under det senaste året investerat en miljard i kontorsbyggnader i Los Angeles. Men den mest remarkabla comebacken i modern tid står ändå en annan gammal fastighetsräv för, om än i en annan ”bransch” den här gången. Donald Trump.
***
