AI har redan gjort alltihop meningslöst

Det var en sån fest i mitten på december där människor brukar välta in som i en hamn, som att de nyss avslutat varsin längre resa till havs. Efter höstterminens sista stormar är det märkligt att vara bland vänner igen, med fast mark under fötterna, sitt eget språk brukar vara något man nästan glömt. Den här julfesten var inte sådan, för alla, en efter en, upptäckte att de hade haft ungefär samma resa.  

En PR-chef på ett större företag berättade att hon testat att låta en bot skriva om hennes pressutskick, med toppenresultat. En programmerare från en helt annan bransch svarar glatt att han tog samma bot till hjälp i en förhandling, den hjälpte till att formulera budskapet så att det blev precis lagom doser hotfullt och samarbetsvilligt. Kunden hade nappat, och sen lät han boten snygga till koden också.  

En gäst från förlagsvärlden var orolig för illustratörerna, de var snart överflödiga, AI:n genererade bilder för snabbt och gratis. Kanske var författarna näst på tur? Någon som var gift med en lärare berättade att det var inte bara så att ChatGPT-boten gjorde skolfusk svårare att upptäcka, eftersom den inte bara kunde skriva en recension av en viss bok, utan dessutom kunde ombes att göra det perfekt på en 13-årings nivå. Botens existens ställde också frågan: varför ska högstadieungen ens läsa boken från början, om frågorna kan besvaras på ett så mycket enklare sätt?  

Stämningen var trots allt god, framsteg är roliga. De av oss med företag såg effektiviseringsmöjligheter, de med anställningar såg sätt att maska. Det som många annars hade beklagat sig över, arbetsbelastningen i slutet av året, var plötsligt ett problem vi kanske kunde lösa. Rent praktiskt kunde AI:n göra i alla fall betydande delar av alla våra jobb, det vi läst om i tidningarna var nu verklighet.  

I Madicken skriker hushållerskan högt när familjen i början av 1900-talet köper en dammsugare, "helvetesmaskinen" är ett hot mot hennes försörjning, hennes syfte. Nu är vi tränade att inte tänka så, trots att arbetslösheten verkade obotligt hög även före lågkonjunkturen. Överlevnaden hänger på att vara först att anpassa sig, motstånd mot utveckling är ändå meningslöst, resonerar de flesta. 

På 1900-talet förlorade människan de flesta av de mekaniska uppgifterna till maskinen, nu slipper vi även många av de intellektuella, konstaterade vi, och skålade lakoniskt. Frågan är, vad blir kvar? 

Behov av mening är ett ämne som litteraturen ägnat mycket uppmärksamhet, utan att för den sakens skull helt ha rett ut det. Något har man dock kommit fram till, och vissa saker vet vi faktiskt av erfarenhet. Att även om det finns mål och mening i vår färd, så är det resan som är mödan värd, detta verkar Boye odiskutabelt ha haft rätt i.  

Att göra saker med händerna kan läka ut allt möjligt själsligt svårmod, det är en sanning som många matlagande kontorsjobbare och livskrisare på drejkurs kunnat vittnat om. Ändå är att bli uppfylld av en hobby något som många misslyckats med, för vad som är roligt i en karriär, med allvar och förluster, segrar och revanscher, är sällan stimulerande på samma sätt om det är i rent fritidsformat, bara på ploj.  

Att få livet att kännas meningsfullt om det saknas ekonomiska incitament för det man håller på med, är alltså svårare. Och även i det kommersiella räcker det inte för människor att snabbast nå ett fungerande resultat, ens om det blir perfekt, eller rentav framgångsrikt. En hitlåt måste föregås av att leka och jamma, svära och ta om. Kroppen vill ha motstånd, detsamma verkar gälla hjärnan. 

Det kallas process, de många stegen från inget till något. Tar man hjärnforskningens trubbiga rön till hjälp kan man säga att människan mår bäst av att befinna sig på en svagt, men ständigt, uppåtlutande inlärningskurva. Om denna inlärning inte längre behövs måste de hårt arbetande fråga sig om syftet med allt jobb, eller med mänsklig verksamhet behövs över huvud taget. Processen uteblir, precis som tillfredsställelsen. 

I samtidskonsten är det synbart poänglösa överallt, tillverkningen av verken medvetet tillkrånglad, såsom all icke-industriell, AI-fri produktion egentligen är. Jag tänker på Ai Weiweis hundra miljoner solrosfrön; "fröna" var av porslin och individuellt handmålade. Att det tog 1600 kineser två och ett halvt år att få dem att se ut precis som riktiga oskalade fågelfrön var noga angett. Skönheten ligger i det mänskliga, de fysiska händerna som trotsat frustrationen i arbetet.  

Jag läser varningarna om att AI-tekniken är en dödlig fälla vi byggt åt oss själva, att den kommer att bli smartare än vi, förgöra oss. Jag undrar om det är ett så stort problem, om den redan gjort alltihop meningslöst. 

Läs även: AI utrotar mänsklig kreativitet

Läs även: AI-expert: "Vi kan bli utrotade"