Akademisk frihet är att rensa ut varje idé som skaver
Inte ens om Mats Persson klädde sig i drag när han resonerade om cancelkulturen på universiteten, skulle det trigga rättänkande akademiker att ta saken på allvar.
Toppbild: TT
Den gamle puckelryggen Alexander Pope hade rätt. Som så ofta.
"A little learning is a dangerous thing" kom han fram till, redan 1711. Upplysningen hade precis harklat sig och satt på kaffet, men Pope anade att resultatet inte bara skulle bli genier och vetenskapliga framsteg. En armé av halvlärda, uppfyllda av sin egen förträfflighet, syntes vid horisonten.
Och, apropå det, i det här landet har andelen som läst vidare i tre år eller mer efter gymnasiet fördubblats till 30 procent på tjugo år. Hela 45 procent läser vidare på något sätt efter gymnasiet. Det har lett till anställningsannonser som söker professorer som "genom normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt" kan bidra till "en hållbar samhällsutveckling", till rassegregerade bruncher, utfrysningar av akademiker som kritiskt granskar radikala stolligheter, förföljelser av professorer som använder ord som studenter känner sig kränkta av, "likavillkorsspecialister" som verkar modellerade på Irans moralpolis, en aktiv kamp mot fritt meningsutbyte och etikprövningar som förbjuder forskning om attityder i utanförskapsområden och politikers bruk av humor.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Universitet har förstås alltid varit mer än bastioner av kunskap. De är lika mycket, eller mer, uppfostringsanstalter. Inget fel i det, så länge tanken var att studenterna skulle uppfostras till att tänka kritiskt, diskutera fritt och välkomna nya idéer. Men nu verkar det räcka med en introduktionskurs i postkolonial teori för att uppfostra fullfjädrade politiska kommissarier, med uppgift att tänka rätt, stoppa diskussioner och rensa ut varje idé som skaver. Och det med universitetsledningars välsignelse.
Ingen, allra minst jag, begriper vad regeringen håller på med när den kortat mandatperioderna för ledamöter i universitetens styrelser. Det var ju fint av 37 rektorer att i den frågan samla sig till ett upprop för den akademiska friheten. Men hotet mot den akademiska friheten kommer knappast från den blide Mats Persson, som antagligen är vad AI skulle skapa om man bad om en folkpartistisk helylleavatar. Och Sverigedemokraternas chanser att styra upp akademin, så att den bara forskar på stångstörtning och frenologi, är ungefär lika stora som att Skamlös vinhora vinner presidentvalet i Turkiet. Fienden finns inom akademin.
När Mats Persson meddelade att han ville utreda cancelkulturen på universiteten, för att få en bättre bild av hur stort problemet är, motiverade han det så här:
"Ett lärosäte är inte vilken plats som helst. Här ska kritik, ifrågasättanden och raka diskussioner vara vardag. Konsensus är inte målet."
"Om man ska begripa verkligheten kan inte vissa ord eller teorier vara förbjudna."
"Därför ska inte censur, förbjudna ord eller utfrysning förekomma i svensk högre utbildning. Universitetsledningar har ett arbetsgivaransvar och ett ansvar att stå på forskningens sida, även när den upplevs som obekväm."
Näst intill plattityder, kan man tycka, men det tydliga engagemanget för akademisk frihet inspirerade inte de 37 rektorerna. Det vanligaste svaret var att en utredning var onödig, eftersom problemet – per doktrinär definition – inte finns. Ordföranden i Uppsala studentkår gjorde klart att den enda canceling han kände till var studenter som fallit offer för ideologiskt acceptabla problem som diskriminering och sexuella trakasserier. Utredningen var, med ett axplock kommentarer från universiteten, "en halmgubbe" "en produkt av paranoida män" och "ett hån".
Det finns enstaka undantag, som statskunskapsprofessorn Sten Widmalm i Uppsala, som inte bara diskuterar det här problemet, utan faktiskt forskar på det. Och som följaktligen bemöts som en klassförrädare av många kollegor och studenter.
En del av cancelkulturen på universiteten är helt enkelt att kunskap och diskussion om cancelkulturen är otillåtet område. Inte ens om Mats Persson klädde sig i drag när han resonerade om frågan, skulle det trigga rättänkande akademiker att ta saken på allvar. Ingen får röra den akademiska friheten att vara ofri.
***
