Aktiv dödshjälp ökar inte din värdighet
Rätten till ens kropp och ens liv betyder rätten att få leva, inte att få bestämma allt som händer med kroppen och livet.
Toppbild: Unsplash
Under 2021 dog 10 000 människor i Kanada med aktiv dödshjälp. Det motsvarar nära ett av 30 dödsfall. Aktiv dödshjälp legaliserades 2016 för obotligt sjuka och utvidgades fem år senare till svår, smärtsam sjukdom. Från och med i år gäller den också psykiskt sjuka.
På andra ställen där aktiv dödshjälp har blivit en laglig "behandling" i sjukvården ser det likadant ut: i vissa amerikanska delstater, i Nederländerna och i Belgien, där dödshjälp numera också ges till barn och dementa. Försäkringar om begränsade villkor och strikta kriterier blir ofta snabbt förhandlingsbara. I Kanada, återigen, uppmärksammades nyligen hur en funktionshindrad kvinna som ansökt om bidrag till en rullstolsramp hemma, i stället erbjöds dödshjälp.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sjukvårdsfinansiärer, offentliga och privata, tillhandahåller hellre den billiga dödshjälpen än nya men dyra cancerbehandlingar, eller den palliativa, men mer kostnadskrävande, vård som ger allt bättre möjligheter till symptomlindring. Här i Sverige vill allt fler politiker se en utredning. Det första steget till legalisering.
De praktiska argumenten mot aktiv dödshjälp är just det sluttande planet, liksom insikten att ett samhälle där sjukvården får i uppgift att på något sätt aktivt bidra till död – även när det sker på patientens begäran – normerar en inhuman syn på det sköra och svaga mänskliga livet som "onyttigt", eller i alla fall inte skyddsvärt. Men ytterst är frågan filosofisk. Aristoteles menade att allt tänkande börjar med distinktioner. Bara om vi klargör innebörden i två viktiga begrepp, kan vi som samhälle göra rätt val mellan palliativ vård och aktiv dödshjälp.
Det första begreppet gäller "värdighet". Ett svårt lidande av ålder och sjukdom betecknas ofta som "ovärdigt", varför barmhärtighetsskäl sägs tala för läkarassisterade självmord.
Att vilja undvika svårt lidande är berättigat, och en drivkraft i den palliativa vårdens snabba utveckling. Men värdighet betyder att ett mänskligt liv – friskt eller sjukt, gammalt eller ungt, starkt eller svagt – bara för att det är mänskligt, tillhör människosläktet, måste respekteras och vördas. Att vi erkänner mänskliga rättigheter – lika för alla, bara för att vi är människor – beror just på den respekten och vördnaden, oaktat en persons förmåga att på egen hand värna sina rättigheter. Det betyder förstås inte ett tvång att alltid sätta in alla livsuppehållande åtgärder i ett sjukdomstillstånd som av sig självt leder till döden.
Men att lida svårt och då uppfatta sig vara i en ovärdig situation reducerar inte den mänskliga värdigheten som sådan. Då skulle någon med depressivt självförakt sakna värdighet. Så är det ju inte. Och om lagen gav läkare rätt att hjälpa mig att ta mitt liv, skulle det, även om jag plågades av smärta, inte öka min värdighet. Låt oss heller aldrig glömma att inskränkningar i mänskliga rättigheter, med katastrofala följder, bara i närtid och på nära håll har börjat med påpekanden om att människor inte varit "värdiga", för att deras tillstånd inte har ansetts vara det.
Det andra aktuella, filosofiska begreppet rör självbestämmandet med grund i människans självägande. Vi äger våra liv och har därför rätt att få dem avslutade om vi behöver hjälp till det, brukar det heta. Men det reducerar kroppen, utan vilken vi inte kan ha ett liv i tid och rum, och därmed livet, till ett ting, ett objekt. Rätten till sin kropp och sitt liv betyder rätten att få leva, inte att få bestämma allt som händer med kroppen och livet. I den naturliga ordningen blir vi gamla och sjuka mot vår vilja. Och intellektuellt kan vi se att talet om en "rätt att dö" förutsätter en möjlighet att överlåta eller avstå från rätten till liv, så som man kan göra med ett ting. Som att äganderätten till en cykel innebär rätten att fritt få sälja eller kassera den.
Men ett liv kan inte överlåtas. Den som säljer eller slänger bort sin cykel ger inte upp sin rätt att äga en framtida cykel, eller något annat, som exempelvis en bil. Äganderätten till ett ting är inte beroende av det faktiska innehavet av det konkreta tinget. Den fortsätter att gälla även om man skulle frånhända sig alla ting man hade vid ett givet tillfälle. Att ha ett liv kan i sin essens – vad det är – däremot inte skiljas från livet i allmänhet. En överlåtelse av rätten till sitt eget specifika liv, genom att själv ta det eller låta någon annan göra det, medför på en och samma gång en överlåtelse av livet som sådant, eftersom det är omöjligt att ha mer än ett liv i tiden. Att äga sitt liv är alltså något annat, på samma gång större och mer begränsat, än att äga en cykel.
Thomas Idergard är Jesuit och katolsk präst
***
