Akut ingrepp behövs

Att söka vård innebär att lägga delar eller hela sitt liv i händerna på andra personer. Det är ett enormt förtroende och länge har den vita läkarrocken också burit med sig en nästan obegränsad respekt. I ett land som Sverige har vi länge velat tro att alla som söker vård får den bästa behandlingen som finns att ge.

Få ifrågasätter att Sverige har en vård i världsklass. Problemet är att alltför få kommer åt den på grund av köer, krångel och dröjsmål.

Oviss väntan är inte bara något som drabbar vårdsökande och deras när­stående fysiskt, utan också psykologiskt. Ett tvivel har såtts. Är det så att jag borde göra mer än att bara lita på läkarna? Borde jag försöka tjata mig runt kön? Borde jag söka upp en annan läkare, kräva ett extra utlåtande? Borde jag rentav teckna en privat sjukförsäkring – som jag kanske inte har råd med – för att vara på säkra sidan? Fokus reportage visar att andelen med privat sjukförsäkring fördubblats på fem år. Plötsligt är vi inte längre helt jämlika framför operationsbordet.
Receptet för att sluta detta gap är numera detsamma från alla politiker: mer resurser.

Moderaterna försöker matcha eller överträffa regeringens färska miljarder till vården. Både den socialdemokratiska och den borgerliga vårdgarantin bygger på mer pengar.

Och visst kommer vården att behöva en större del av vår ekonomiska kaka. Det ­beror inte bara på att vi lever allt längre och därför får allt fler ålderskrämpor. När alla andra delar av ekonomin effektiviseras snabbare än den personalintensiva vården tar den mer plats samtidigt som allt annat blir billigare. Därför blir vården relativt sett dyrare (nationalekonomerna kallar detta för Baumols effekt).

Men däri ligger också vårdens stora problem. Om respekten för den vita läkarrocken gör att just vården, det som vi på många sätt prioriterar högst, inte utsätts för effektiviseringstryck så kommer obönhörligen den dag då vi inte längre har råd att ge alla bästa möjliga omsorg.
Här visar Fokus kartläggning på allvarliga brister i hur sjukvården styrs och leds. Det är upp­rörande att kliniker med­vetet låter bli att arbeta bort köer. För­klaringen är att kön är det tydliga måttet på behov av just resurser – en klinik som minskar sin kö får mindre pengar, en med längre kö får mer. Det kan tyckas cyniskt. Men står valet mellan att få färre strålkanoner och kirurger eller att låta patienterna vänta lite längre tycks många kliniker välja det senare. Detta i ett läge där det fortfarande är mycket svårt för landstingen att skilja en onödig kö från en verklig. Ett minimum borde vara att sjukhusen får belöningar för avskaffade köer.

Men detta är bara ett av symptomen på ett större problem. Undersökningar visar att svenska läkare träffar färre patienter än i något annat OECD-land. Huvuddelen av deras tid går åt till ­administration och möten. Det är specialistläkare inlåsta på de stora, respekt­ingivande sjukhusen som träffar patienterna minst och sitter framför datorn och i mötesrummet mest.

Detta i sin tur kan bero på ett chefskap inom vården som inte heller det är sunt. Det talas ofta om vådan av att låta vinst­intressen styra vårdproduktionen, men en minst lika relevant fråga är hur man inom just vården kan låta rena chefsamatörer basa över hundratals anställda. Få svenska överläkare har annat än rudimentära kunskaper om ekonomiska styrsystem och nästan inga experter till stöd. Det är talande att de få läkare som sneglat på hur företag förbättrar sin organisation framstår som hjältar.

Om konkurrens mellan privata och offentliga vårdgivare kan skapa mer effektivitet och ge mer vård för pengarna så är det fel att inte pröva. Det moraliskt riktiga är i så fall att vård finansieras via skatt­sedeln och att ingen kan betala sig runt kön.

Men det första och enklaste steget svensk sjukvård måste ta är att våga sig ut och lära av alla de andra företag och organisationer som erbjuder viktiga tjänster och ständigt effektiviserar. Annars kommer den dag då förtroendet för den vita rocken inte längre finns kvar.