Akuta insatser ja, men var är helhetsvisionen om ekonomin?

Var är de stora ekonomiska frågorna i valrörelsen?

Brottslighet, parallellsamhällen, personalbrist. Rusande elpriser. Visst, en del av problemen härrör från krig och pandemi. Likväl är frustrationen kännbar och färgar valrörelsen. 

Tyvärr har ekonomen ingen tröst att ge. Kriget i Ukraina rullar på, med svåra följder för ekonomin i hela Europa. Moderniseringen av industrin riskerar att köra in i väggen när elektrifieringen går för långsamt och elbristen blir akut. Personalbristen i den offentliga sektorn förvärras och kommer att ta år att lösa upp. 

Vilka besked ger då valrörelsen om hur den ekonomiska politiken efter valet ska ta itu med problemen? Svaren är långt ifrån tydliga. Den ekonomiska debatten handlar nästan uteslutande om akuta insatser på begränsade områden, såsom elpriserna. Just i den frågan kan vi vara säkra på att någon sorts kompensation kommer att delas ut för höga elpriser i vinter – trots ekonomprotester att ett högkostnadsskydd är kontraproduktivt. 

Men många löften är de facto en skrift i vatten, eftersom ingen i dag vet hur förhandlingarna går när valrörelsen väl är överstånden. Just nu verkar samtliga riksdagspartier överleva spärren. Riksdagen blir då fortsatt fragmentiserad. Förra gången tog det fyra månader innan en regering kunde bildas, via januariavtalet. Det höll i två år innan det sprack och ledde till regeringskris. Den minnesgode kommer också ihåg hur S under en del av mandatperioden regerat på oppositionens budget.

Något liknande kan hända igen. Det är tajt mellan blocken, och betydande skillnader föreligger även mellan olika partier inom blocken. Likväl kan vi urskilja en del skillnader på skatteområdet.

• Partierna på den högra sidan är mer benägna att sänka skatterna. Såväl höjt grundavdrag som höjd brytpunkt står på dagordningen, liksom sänkt skatt på sparande. Den stora skiljelinjen inom det blå blocket rör finansieringen; M vill sänka bidrag, vilket SD motsätter sig. Troliga kompromisser får mig att misstänka att en blå budget blir underfinansierad.

• Partierna på den vänstra sidan verkar mer benägna att höja skatterna, om än på olika sätt. V vill ha både progressiv fastighetsskatt (med visst medhåll från MP), förmögenhetsskatt och höjd kapitalbeskattning. S vill ha en ny »beredskapsskatt« för att finansiera försvaret, men säger nej till ny fastighetsskatt. C säger blankt nej till skattehöjningar. Det är svårt att bedöma vad som konkret kan komma ut ur en sådan förhandling, utöver att skatterna totalt sett torde bli högre än i det blå alternativet. Vilket kanske också betyder en något mindre expansiv politik.

Vad kan man säga om dessa alternativ? För egen del frustreras jag av att debatten främst handlar om enskilda skatter när diskussionen borde handla om helheten och hur olika skatter hänger samman. Sverige har fortfarande bland världens högsta marginalskatter på arbete, skatten på kapitalinkomster är i snitt högre än i omvärlden med markant olika skattesatser som uppmanar till arbitrage och skatteplanering. Momsen är krånglig, med flera skattesatser av skäl som är svåra att förklara rationellt. En ny regering bör sjösätta utredning och debatt om skattesystemet som helhet!

Den ekonomiska valdebatten borde också handla mer om hur arbetsmarknaden fungerar. Samtidigt som antalet lediga platser slår rekord är en halv miljon människor arbetslösa, varav 150 000 klassas som långtidsarbetslösa. Regeringens senaste prognos spår att arbetslösheten blir ännu högre nästa år. Samtidigt har offentlig sektor enorma rekryteringsproblem. Över 100 000 personal fattas nu, och under kommande år går över 300 000 i pension. Redan i dag knäar lärare, sjuksköterskor och poliser under resursbrist – värre lär det bli.

Och hur är det med den långsiktiga visionen av vart Sverige ska ta vägen? Många lyfter fram vårt land som ett nytt industriellt föredöme. Industriledare och politiker av olika färg framhåller gärna det nya fossilfria stålet, fossilfri cementproduktion med mera. Men visionen förutsätter en fungerande elproduktion, långt större än i dag. Jag ser inte hur Sveriges elsystem ska klara industrins planer för när de nya processerna ska tas i bruk. Hur ser Plan B ut? 

Slutligen: En svensk valrörelse borde utgå från att Europa är i krig. Ukraina lider och behöver vår hjälp. Ett nationellt elstöd ska då inte utformas så att elförbrukningen hålls uppe för alla. Det bör underordnas krigsekonomi och moral. Vi ska spara el. Vi ska hålla nere priserna och försvaga Putin. Elproduktionen måste ökas, inte bara för att vi behöver den själva, utan för att hela Europa behöver mer el – för egen del och som vapen mot Ryssland. Helt enkelt för att värna demokratin.

Vilket parti vågar resa den långsiktiga – ja, moraliska! – frågan?

***

Läs även: KI-chefens el-varning: ”Svårt att sluta”

Läs även: Lågkonjunkturen kommer: ”Blir ett ganska hårt uppvaknande”