Aldrig för sent att ge upp

Det är 32 grader varmt och det enda jag gör ens halvvägs effektivt är att skjuta upp saker till morgondagen. Den där viktiga blanketten som måste postas. De där telefonsamtalen som måste ringas. De där vännerna jag borde höra av mig till medan de fortfarande är vänner. Den där krönikan som måste skrivas. Det slår mig att tidskriften jag skriver i heter Fokus. Är det något jag saknar så är det just fokus. (Det känns som att jag skrivit det här förut. Har jag det? Jag försöker söka efter liknande fraser på hårddisken, men hittar inget.) Distraktionen är min fiende, men denna krönika utspelar sig, som de ju brukar göra, på fiendens territorium …

Apropå det så finner jag det imponerande att NSA och GCHQ och FRA och deras motsvarigheter lyckas hålla överblick över världens alla e-postkorgar och adressböcker, när folk i allmänhet inte ens har koll på vad som finns i deras egna.

I den mån de verkligen lyckas, alltså. Huruvida övervakningssamhället är vare sig särskilt effektivt eller särskilt nödvändigt när det gäller att stoppa terrorister lär vi aldrig få reda på. Sånt är hemligt, ju, och att underrättelsetjänster alltid tycker att det är nödvändigt med mer pengar, prylar och befogenheter är inte konstigare än att Vägverket vill ha nya vägar och att SAAB vill ha nya JAS-plan och att institutioner i klassiska språk vill ha, tja, vad det nu är de vill ha. Nya konkordanser? Jag orkar inte komma på några precisa liknelser i den här värmen. Men om man nu, mest för att man kan, absolut måste samla in och analysera all världens kommunikation, så är det kanske synd att man inte istället använder den till sociologisk eller lingvistisk forskning.

Som synes har jag för länge sedan övergått från ilskefasen till resignationsfasen när det gäller allt detta. Och det har ju tyvärr de flesta andra också gjort.

Om jag minns rätt (jag försöker googla, men hittar inget citat) så skriver Edward Gibbon någonstans i »The Decline and Fall of the Roman Empire« att Romarriket var en mardröm för dissidenter: dess kontroll sträckte sig över allt det som ansågs vara den civiliserade världen, och en bit till. Ville en statens fiende undgå statens långa arm fick han överge sin identitet som civiliserad romare och finna sig i att leva bland barbarer. Parallellen till idag: vill man undgå dagens statliga och kommersiella övervakning, måste man överge det vi nuförtiden ser som civilisation: internet, telefoner, kreditkort, flygtrafik … Men förlitar man sig på kurirpost och bor i en grotta i Afghanistan, kan man, inshallah, fortfarande hålla sig undan ett bra tag.

Somliga vänsteraktivister jag umgicks med en gång i tiden gillade att tro att deras telefon var avlyssnad. Vem vill inte tro att någon bryr sig om vad man har att meddela? Det sorgliga idag är att det är rimligt att känna sig övervakad, utan att för den sakens skull tro att någon bryr sig om vad man säger. Det är lite som skillnaden mellan medeltidens Gudsuppfattning och upplysningens: från en Gud som är aktivt intresserad av vad som pågår i just ditt huvud, till en passivt allvetande garant för en världsordning där just du bara är en smärre detalj.

Och nu, i skrivande stund, väljer högre makter att äntligen låta sommaråskvädret bryta ut, som en påminnelse om att naturen i alla fall fortfarande gör mer spektakulära saker med elektricitet än vad människor kan göra. Jag vet inte om det ur ett elsäkerhetsperspektiv är nödvändigt att dra ut internetkabeln, men det kan i vart fall inte skada att göra det.