Alice Schwarzer – en egendomlig kvinnokämpe
Netflix miniserie om Schwarzer är spännande och välgjord. Flera kända europeiska feminister skymtar förbi, både dokumentärt och fiktivt. Närhistoriskt nyttigt.
Toppbild: AP
Internationella kvinnodagen stundar när detta skrivs. Åttonde mars är en av tio arbetsfria ”helgdagar” i Berlin sedan 2019, bland annat för att minska avståndet till det katolska Bayerns 13 stycken.
Jag har ännu inte bestämt mig för att besöka någon av alla dagens evenemang och manifestationer. Senast hamnade jag bland lite väl många kommunister med hammare och skäran-fanor. Hursomhelst har jag ägnat de senaste dagarna åt Tysklands mest kända feminist, journalisten och aktivisten Alice Schwarzer. En envis och bitvis egendomlig kvinnokämpe, född 1942.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På Netflix går en miniserie om Schwarzer, ”Alice”, en filmisk biografi med början i 1960-talet då hon pluggar i Paris och träffar en trevlig Marxläsande kille. Vi får fasansfulla scener om följden av illegala aborter utförda av änglamakerskor, och senare begynner kampen för legalisering.
Schwarzer spelas av en porträttlik Nina Gummich. Det hela är spännande och välgjort. Flera kända europeiska feminister skymtar förbi, både dokumentärt och fiktivt. Närhistoriskt nyttigt.
Alice inspireras av ”Un appel de 343 femmes” eller ”Le manifeste des 343 salopes” (slampor), där Simone de Beauvoir med flera deklarerade ”Vi har också gjort det”, alltså abort, 1971. Trots att de Beauvoir själv och flera andra inte hade gjort det. Det hade inte Schwarzer heller när hon strax efter drog i gång ”Wir haben abgetrieben!” med 374 kvinnor, ett upprop som publicerades i Stern.
Mot slutet av den tvådelade serien, 1977, startar Schwarzer tidskriften Emma, att associeras till emancipation. En pikant detalj är att RAF-terroristen Gudrun Esslins äldre syster Christiane var medgrundare. Emma finns ännu och duger gott att läsa.
Schwarzer var snar att uppmärksamma övergreppen i Köln nyårsnatten 2015 och kritiserade fermt såväl islam som islamism. Gräl uppstod ett par år senare mellan henne och Judith Butler, som menade att burka och slöja visar att en kvinna hedrar sin kultur och är fäst vid sin familj. Hon är stolt och slipper utnyttjas av ”den västerländska masskulturen”.
Så här skriver Schwarzer i dag: ”Slutligen slår den religiösa fundamentalismen till i global skala, för vilken religion bara är en förevändning och som tar tron som gisslan. Dessa ärkepatriarkala fundamentalister fråntar kvinnor helt och hållet rösträtt /…/ våld mot barn och kvinnor är normen. Politisk islam, islamism, är /…/ ledande inom religiös fundamentalism över hela världen. I hälarna /…/ följer den kristna fundamentalismen, driven av amerikanska evangeliska dollar. Detta följs av judisk fundamentalism, som bara har en fördel: den missionerar inte, utan plågar bara sitt eget folk.”
Hon resonerar därtill om trans och/eller transsexualism och könsbyte på ett i mitt tycke lätt förvirrat men hyfsat välvilligt sätt (ungefär att man inte måste vara binär och antingen-eller, var helt enkelt en människa!).
Men så ett par konstiga åsikter: den ”nedlåtande” internationella kvinnodagen borde avskaffas. Därtill den pacifistiska pakten med före detta Die Linken-politikern Sahra Wagenknecht, numera med ett eget AfD-liknande vänsterparti.
Förstnämnda hänvisar till östblockets förvisso fåniga firande. Själv blev jag i Sovjet ledd över gatan av random snubbe och förärades en rödrutten ros. I stället vill Schwarzer ”förvandla den enda kvinnodagen om året till 365 dagar för människor – och för djur och natur på samma gång.” Jojo!
Den 10 februari 2023 publicerade hon ett ”Manifest für Frieden” tillsammans med Wagenknecht med krav på tyskt stopp av vapenleveranser till Ukraina. I stället diplomati och vapenvila. Flera hundra tusen tyskar har undertecknat. AfD:s Björn Höcke hurrar. Säkert också Putin.
***
