All makt till tionde partiet

Än stampar de på stället. Allt hårdare. Den känsliga märker hur vibrationerna i marken blir kraftigare. Sveriges största parti har vaknat ur dvalan som varat sedan 1996. Medlemmarna ruskar av sig sömnen, tränar upp musklerna och gör sig redo för marschen till Stockholm där de ska slå en ring runt riksdagshuset och sjunga: »Vi är de tusenden som bygger landet«.

Några ska ropa »Mitt namn är legio, förty vi äro många« medan modernisterna hojtar »Legion heter jag, för vi är många«. Men budskapet är ett och klart: Vi är över 14 000, vi är precis lika förtroendevalda som ni 349. Vi finner oss icke längre i att bli behandlade som hjon.

Sen röjer de runt som Tolkiens enter i Isengård.

Nej, inte riktigt. Men kommunpartiet är på gång igen. Fram till 1988 var det ett stående skämt att riksdagen består av fem partier, men att den avgörande makten finns hos det sjätte – kommunpartiet. Kommunal- och oppositionsråden och fullmäktigeledamöterna hade pejl på stämningen bland medborgarna. For rikspartierna iväg sa de ifrån. Och de slogs över alla partigränser för självstyret, mot de förordningar och specialdestinerade statsbidrag som östes ned över dem. Till slut gjordes statsbidragssystemet om, 1993–96 fasades principen om alla pengar i en påse in. Och kommunpartiet somnade in.

Uppvaknandet märktes redan i valrörelsen, för den som valde att lyssna. Kommunalråd som oförhappandes blivit med ett asylboende för mycket protesterade mot Migrationsverket. Det gjorde socialdemokrater, moderater och centerpartister. Några uppmärksammades av riksmedia. De flesta inte. Men ilskan gällde inte bara abrupta besked om flyktingmottagning. Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), skrev en debattartikel på Aftonbladet.se – även publicerad i bladen i Gävleborgs län – på temat att rikspolitiker kidnappar lokala välfärdsfrågor och riktar osaklig kritik mot kommunerna.

Om SKL var argast på utbildningsminister Jan Björklund som avfärdat kommunpolitikerna som »amatörer« eller på oppositionsledare Löfvens detaljerade synpunkter på storleken på barngrupper i förskolan och klasser i skolan kan kvitta. Bara det att kommunerna i år har 37 olika specialdestinerade statsbidrag att söka inom utbildningsområdet är irriterande nog.

Så kom valdagen. Kommunpartiet var inte överraskat av sverigedemokraternas framgång, allra minst över att det låg skyhögt i valkretsar som just fått ett nytt asylboende. Eller att sd fick röster där invånarna vet att hotellet går knackigt eller en gammal såld skola står tom.

I Ludvika ligger byggnaderna som en gång inrymde det som kallades arbetarrörelsens universitet, Brunnsviks folkhögskola. Fastigheten står på LO:s säljlista och förstås har entreprenörer i asylbranschen anmält intresse. Kommunens socialdemokrater vill för liv och pina inte ha en flyktingmottagning till. Och LO har beslutat att ta kostnaden för ödehusen ett tag till.

Det är lätt att förstå Ludvika och många av de andra kommunerna som säger att de inte mäktar med fler asylboenden. Det är bara att titta i tabellerna för behöriga lärare som undervisar i rätt ämne som Skolverket presenterade förra veckan. Väldigt många av dessa kommuner ligger långt under det redan risiga snittet, 67 procent i grundskolan. I Ludvika är det bara hälften som är behöriga.

För om man redan har svårt att hitta kompetenta lärare så blir det inte lättare för att barnen blir fler och dessutom inte kan svenska. Behöriga i svenska är det ont om. Bara 45 procent på riksnivå. Och läget blir etter värre efter socialdemokraternas och miljöpartiets skoluppgörelse i helgen där de fortsatt betonar att klasserna ska bli mindre och varje barn ska få extra stöd så fort läraren ser ett behov. De förväntningar rikspolitikerna bygger upp kommer att krascha hårt i den kommunala verkligheten. Där handlar det nu om större klasser eller ännu fler obehöriga lärare. I många år till.

I förra veckan gick för övrigt tiden ut för att lämna anbud för att driva nya tillfälliga asylboenden, med 6 000 platser. Gissa om hittills okända medlemmar i kommunpartiet kommer att låta höra av sig när tilldelningen blir klar i oktober.

Kommunpartiet kommer inte att acceptera att riksdagen blundar för målkonflikterna och stjälper över ansvaret på kommunerna. Den nya regeringen måste ge tillbaka makt till kommunernas förtroendevalda. Annars väntar Isengård.

För övrigt grunnar jag varje dag på första meningen i första punkten i den rödgröna överenskommelsen om skolan: »Inget barn ska halka efter och alla barn ska ges möjlighet att springa före.«