All mänsklig kultur hänger ihop med en fysisk plats

Jag är bråkdelssame, berättar jag stolt ibland, och ser hur i övrigt medvetna människor plötsligt kisar med rasbiologisk kännarblick mot mina kindben och nickar. Arv, jord och blod har blivit viktigt, många kan berätta att de nyss betalat för ett DNA-test, fått reda på att de var någon halvexotisk procent av det ena eller andra (det utvalda folket? Jackpot!).  

Våra största kändisar rör sig i familjer och klaner, våra rikaste är inte entreprenörer utan arvtagare. Samtidens blick är fäst på stamtavlan, samtidigt (eller kanske just därför) som många i min generation har svårt att acceptera ens ett enkelt farsarv (se de senaste årens besatthet av nepo babies). Säg inget till 1900-talets klassresenärer – förfäder förväntas säga massor. 

Ursprung och släktband styr sedan några år även jakt- och fiskerätterna på en rätt bra del av Sveriges yta. Det som kallas “urminnes hävd” var det som avgjorde i Högsta domstolen när Girjas sameby för några år sedan vann rätten, och det var med just den hävden, den urminnes, som man ansåg att den förvärvats.  

Urminnes hävd är ett underbart uttryck, underbart på det sätt att alla direkt förstår vad det betyder, jag har till och med börjat använda det med mina barn. För även en treåring förstår att den som varje dag i år byggt fantastiska världar med tågbanan har större hävd en den som plötsligt en eftermiddag rycker åt sig en bjärt Brio-bit och skriker “min!”. När “jag hade den först” är lite trubbigt så beskriver den urminnes hävden i stället något djupt mänskligt: att det är värt respekt att ha byggt en relation, utvecklat en kultur.  

Jag och många andra har sedan förstått att tolkningen – eller tillämpning – av begreppet i detta fall kan diskuteras, men principen är i grunden glasklar. Att mänsklig kultur alltid hänger ihop med en viss plats, där det finns särskilda villkor, en viss vibb, som varken går att flytta eller ersätta. Och att sådant behöver ett skydd, av skäl som alla inklusive dagisbarn kan greppa. Är det så man ska fatta den, den urtida impulsen att titta på släktträdet för att avgöra vad någon är? 

Jag har aldrig varit i en arvstvist, men jag förstår att det är urminnes hävd i spel även där. Långa uppgörelser om skötseln av släktens gamla torp handlar förstås om principer om hänsyn eller omsorg, som egentligen handlar om den mellan dig och mig. Bråket om i vilket hus en skål ska stå är egentligen bråket om den gemensamma historieskrivningen, det som vi i min generation kallar för kontrollen av narrativet. Det är så kultur formuleras. 

Jag har heller aldrig varit i den situationen att något som jag anser vara mitt, och helgat, ryckts bort. Vissa skulle säga att är det på grund av privilegium – att det jag anser vara mitt helt enkelt varit mitt, även juridiskt. Men jag tror snarare att det är på grund av motsatsen, en sorts fattigdom. För det som kan bli stort på riktigt sker i regel människor emellan, bortom den enskilda egendomen och de petnoga kontrakten. Högkultur byggs på tillit, så är det överallt i historien. Jag, och de flesta i min ålder, har knappt sett ett så socialt projekt, ens på håll.  

Den israeliska frågan handlar förstås också om en urminnes hävd, eller: flera konkurrerande hävder. Jag märker att både jag och andra i min generation har svårt att förhålla oss. Inte bara därför att den typen av fejd är från en urminnes tid och att engagera sig djupt i en sida blir en konstig pose. Vi vet att konflikten är verklig, vi förstår teorin, men skulle själva aldrig riskera våra liv, våra barns liv, för en plätt dammig jord. Jag ser på nyheterna som jag ser en förbittrad faster gråta över en felplacerad släktklenod. Fattar, och fattar inte, hur saken kan vara värd striden.

Urminnes hävden finns i praktiken sällan i Sverige nu, säger Familjejuristen.se, eftersom lagstiftningen säger att hävden måste vara från före år 1880. Sedan dess har ändå inte så många vägar hunnit trampas upp över annans mark, i praktiken har ingen släkt, generation efter generation, gått förbi den granen, fiskat vid den sjökanten, välkomnat just den fågeln om våren.  

När vi pratar om hem pratar vi om bostadsmarknad, för ingen förväntas stanna. Människorna är inte bundna till någon plats, men kulturen är det fortfarande. Jag tittar på andra med kindben som liknar mina, måste påminna mig själv om att vi inte är bundna till varandra på något verkligt sätt. Vi är besatta av ursprung för att vi inte har något. 

***

Läs även: Kanske borde vi leva som jägar-samlarna

Läs även: Fostran i skolan – ett minne blott