All miljömakt åt folket

Efter en rekordhet sommar, en 15-årig miljöaktivist som blev internationellt känd över en natt och ännu ett misslyckat klimattoppmöte, har miljön under hösten skapat huvudrubriker. Plötsligt vill alla diskutera klimatet.

En del på ett sätt som gör att de kanske inte tas på allvar. Torbjörn Tännsjö, en av Sveriges mest kända filosofer, skrev i DN före jul att en världsdiktatur måste till för att hantera klimathotet.  »En global regering i form av en global despoti tar över«, förebådade han i ett slags undergångsmotiverad målet-helgar-medlet- machiavellism.

I filosofers yrkesroll ingår att tänka tanken hela vägen. Värre var att Pär Holmberg, Miljöpartiets toppnamn inför EU-parlamentsvalet, berömde Tännsjö och delade texten på Twitter. Han har dessutom tidigare själv sagt i tv-programmet Korseld att demokratiska val bör avskaffas eftersom klimatkrisen är så akut att det inte finns tid för »käbbel«.

»De som en gång beundrade Hitlers förmåga att få Tyskland att marschera i takt eller som, i samband med Stalins utrensningar, påpekade att man inte kan få omeletter utan att krossa ägg – alla har de låtit sig hypnotiseras av den oförvägna beslutsfähighetens karisma, alla har de uttalat sig föraktfullt om ›småborgerlig sentimentalitet‹ när individers och samhällens rätt till frihet kommer på tal«, replikerade filosofen Per Bauhn på Tännsjös text.

Man skulle ju något naivt kunna tro att just miljöfrågan skulle kunna förena politiska motståndare – det handlar ju ändå om att bevara vår gemensamma planet. Men även om målet är detsamma, tycks synen på hur vi når dit oförenlig.

När miljöfrågan växte fram som en politisk konfliktfråga i Sverige för sådär 40 år sedan utmanades den gamla höger-vänster-skalan av det som statsvetarna kallade tillväxt-ekologidimensionen.

Tanken var att denna nya dimension skulle förändra partisystemet eftersom partiernas frontlinjer gick från en endimensionell konfliktstruktur till en tvådimensionell. Centerpartiet och Vänsterpartiet låg till exempel närmare ekologipolen, och Socialdemokraterna och Moderaterna hamnade närmare tillväxtpolen. På den tiden sågs tillväxt och miljöhänsyn som oförenliga. I dag är det annorlunda och höger-vänster-skalan dominerar.

Göteborgsstatsvetaren Sören Holmberg brukar säga att höger-vänster-skalan är imperialistisk och att alla frågor – oavsett om det handlar om ekonomi, försvar eller skola – kan delas in i höger och vänster. Kanske kommer rentav den nya och mycket omdiskuterade gal-tan-skalan också att gå samma öde till mötes?

I miljöfrågan, såsom i andra frågor, står vänsterns vision om en stark stat – med mer styrning och reglering för omfördelning och omställning – mot den liberala versionen med en marknadsstyrd, fri ekonomi.

I debatten utmålas högern ofta som miljöbov. Och forskning visar att ideologisk högerplacering hänger ihop med miljöskepsis. En förklaring till det är enligt statsvetarna Niklas Harring och Jacob Sohlberg att mycket av forskningen kommer från USA, där miljö- och klimatfrågor de senaste årtiondena politiserats och ställts mot ekonomisk utveckling. Men tittar man på undersökningar från andra länder är sambandet mellan ideologi och synen på miljöskydd betydligt svagare.

Personer som står mer till höger är kanske inte nödvändigtvis mer skeptiska till miljöpolitiska förslag, men de är av en annan typ. Ställ marknadsliberala Centerpartiet, där ekonomisk tillväxt ses som en nödvändighet för att kunna investera i miljön, mot Miljöpartiets traditionella motstånd till globalisering och marknadens tekniska innovationer.

Globala problem kräver globala lösningar. Men en grön planekonomi i diktatorsregim känns varken rimlig eller lockande. Frihet är avgörande om vi vill att nationer, företag och individer ska ta sitt ansvar. Det må låta präktigt men det är just här, i hur vi förhåller oss till vårt personliga ansvar som framtiden avgörs. Därför är det viktigt att vi behåller makten över hur vi röstar och lever. Ofta är det dock från vänster som uppmaningar om det individuella ansvaret kommer, medan högern lovordar företag som ska arbeta för att skapa hållbara lösningar.

Även i Storbritannien, där jag för tillfället befinner mig, stormar miljödebatten. Bland annat diskuteras den ökade förbrukningen av plast inför julen. Det fick i alla fall mig att äta några färre färdigförpackade mince pies.

Det kompenserar tyvärr inte för flygresan. Men jag gav i alla fall bort ett återanvänt plagg i julklapp.

Michaela Abercrombie Simpson är journalist. Läs hennes krönikor här.