Alla dessa intetsägande slut

Är det bara jag som tycker att sluten blir allt sämre? I romaner och deckare, filmer och tv-serier. Var det bara så här? brukar jag tänka. Tråkigt, platt och osannolikt. Det efterlämnar mest en fadd eftersmak och en besviken gäspning. 

Ofta kan det börja ganska bra med en fin idé, ett briljant uppslag och en lovande början. Men på upploppet havererar det ohjälpligt. Jag kanske är nostalgisk, men tidigare författare kunde konsten att sluta. Som Graham Greene, han lyckas nästan alltid knyta ihop historien på de sista sidorna i sina böcker. Jag tror att han började med att tänka ut slutet. I nutida deckare får jag en känsla av att författaren inte har en aning om vad som ska hända när hen börjar skriva.

 Tv-serierna fortsätter i all oändlighet. De blir vår trygghet, våra snuttefiltar som vi är rädda för att mista. Själv tycker jag nästan alltid att man borde nöjt sig med en bok, en film. Fortsättningarna blir bara en lång utförsbacke.

 Naturligtvis handlar det om pengarna, att krama ut så mycket som möjligt ur en idé, att köra de inarbetade personerna och miljöerna i botten. Förr talade skådespelarna ofta om att de inte ville slita ut sina ansikten. I dag verkar de vara av teflon, de bärs oupphörligt in från rekvisitaförrådet för att medverka i olika serier och reklaminslag. Varken de själva eller publiken verkar få nog av denna flinande övermättnad.

 Nu är det här är inget nytt för vår tid. Succéförfattaren Conan Doyle blev trött på att skriva om Sherlock Holmes. Han tog livet av sin deckarhjälte som fick ramla ner för en klippa i kamp med sin ärkefiende doktor Moriarty. Men läsarna blev så rasande att Conan Doyle tvingades återuppliva honom. Sherlock Holmes hade mirakulöst hamnat på en klippavsats och återuppstod till nya äventyr. 

Varför är vi så dåliga på att sluta? Kan vi inte längre avsluta något som vi påbörjat? Flyr vi undan det eller orkar vi inte distansen ut? Jag tror det ligger inbyggt i vår nutida mentalitet och kultur. Vi hinner inte med, vi är rädda för slutet. I ett samhälle med evig belysning och ständigt nattöppet där allt tycks pågå samtidigt fasar vi för tanken på att släcka ner och stänga av. Då är det lättare att byta kanal. Det är den västerländska människans dödsångest som gör att vi inte vill veta av något slut över huvud taget.

 Vi pratar om utveckling och om att se framåt, men egentligen blundar vi för morgondagen. Vi är som barn som avskyr tanken på att nöjesfältet ska stänga. 

Och livet härmar konsten, som Oscar Wilde säger. Ofta hör jag talas om förhållanden som spruckit, där den ena parten sticker utan att ens förvarna den andre och bara lämnar ett kort SMS efter sig. Om ens det. Det är ett obefintligt slut och en feg flykt. Många av oss är som dåliga fotbollslag som inte fixar avsluten. 

Jag tror både konsten och livet kräver en dramaturgi och en form. I de stora dikt-verken finns en riktning och en övergripande idé. Slutet kan komma oväntat och överraskande, men efteråt ser man helheten. De väjer inte undan för slutet som vi gör i dag. Det handlar inte om att det måste vara storslaget och ödesmättat. Det räcker – som Hjalmar Gullberg skriver i en dikt:

…  Vem kommer då det bästa närmast? En belevad gäst som vet när han ska säga tack och gå.