Alla har rätt om kulturrevolutionen i Norrköping
Det är nog därför det här kan sluta illa.
Toppbild: Wikicommons
Stan kallas ändå Peking. Så varför inte en kulturrevolution?
Den där väggbonaden som Alice Bah Kuhnke gillade att posera med när hon var kulturminister, var ett slags vattendelare i vissa – det ska medges: mycket smala – kretsar. Det var konstnären Anders A som hade broderat den: Visst behöver vi en kulturrevolution nu.
De kulturellt coola såg den som en creddig provokation av det slaget som, prisa Gud, ännu kan få kälkborgarna att självmarkera. Som att spela Beväpna er i sitt sommarprogram, eller göra Valerie Solanas mordförsök på Andy Warhol till ett ikoniskt angrepp på patriarkatet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sippa liberaler som kopplade bonaden till Maos massmord på miljoner, rödgardisternas förstörelsearbete och trakasserierna och morden på ”revisionister”, visade bara hur fantasilösa de var. Varför dra upp den riktiga kulturrevolutionen, bara för att en konstnär efterlyser en ny? Tror de där prussiluskorna verkligen att Bah Kuhnke skulle vilja se Lena Andersson stå på knä på Mynttorget, med ett passande plakat om halsen?
Antagligen inte. Även om man inte kan vara alldeles säker i dessa yttersta dagar.
Hursomhelst skilde bonaden kulturens ståndspersoner från dess plebejer. Man behövde inte försvara kulturministern. Det gick bra att säga ingenting. Men om man sade något kritiskt blev man genast av med all eventuell kulturell status. Tönt!
Detta apropå det som nu sker i Norrköpings kulturliv. Inte heller där – tror jag – kommer oliktänkande att släpas ut på Södra promenaden och tvingas till avbön. Det skulle förvåna mig om några brungardister får fritt fram att rensa kommunbiblioteket. Men att döma av reaktionerna på kommunalrådet Sophia Jarls Percy Nilegårdiga omstuvning av kommunens kulturpolitik, har vi fått en ny vattendelare. Fast spegelvänd.
Den här östgötska kulturrevolutionen gäller det att larma mot och bojkotta. Att inte göra det är självmarkerande. Att, som Mattias Svensson på SvD:s ledarsida, ta revolutionen i försvar är så bisarrt att det knappt registreras. Den bekräftar bara att vi har att göra med en evig ungdomsförbundare. Och jag skulle vilja se den artist som vågar ha en spelning i Norrköping det närmaste året, i strid med alla bojkotter.
Den här fredagen, den första september, håller scenkonstnärer tre tysta minuter, för att visa hur tomt och tyst vårt land blir utan kultur. Innan hösten är över förutspår jag i stället en kollektiv artistkör som återupplivar någon variant av I ain’t gonna play Sun City.
Gott och väl. Men om man, som jag, är skeptisk till alla kulturrevolutioner – kommunistiska, nyliberala eller högerpopulistiska – finns något verkligt annorlunda med den här diskussionen. Det är detta: i en tid när nästan alla diskussioner är hopplösa, eftersom alla har fel, är den här diskussionen hopplös, eftersom alla har rätt.
Man måste ha Mattias Svenssons ideologiska viljekraft för att inte se det parodiska i att Jarl stuvar in kulturen under rubriker som ”tillväxt” och ”attraktionskraft”. Man måste å andra sidan dela etnicitetsprofessorn Stefan Jonssons missionerande sekterism, för att inte begripa vad Sophia Jarl menar när hon talar om en kulturelit som är bortskämd. Man måste tillhöra den platta konsumtionshögern för att inte begripa Torbjörn Elenskys uppmaning till den bildade borgerligheten att resa sig, i kamp mot filistrarna. Man måste, å andra sidan, ha gjort invändningsfriheten till en dygd för att inte undra över alla dessa kulturknuttar som likställer kulturell frihet med kommunala bidrag. Man måste vara godtrogen för att inte se en möjlig koppling mellan hur tjänstemän som nu kanske blir av med jobben, tidigare utmanat den nuvarande politiska majoriteten. Man måste, å andra sidan, undra om det verkligen är rimligt att förutspå demokratins undergång om kulturbyråkrater inte får sitta på livstid.
Så där kan man fortsätta. Alla har rätt. Det är hopplöst. Och liksom vid alla kulturrevolutioner kan det nog bara sluta illa.
***
