Alla huvudens dag
Att vara litteratör och heta Andersson tycks vara en komplicerad sak.
När författaren Lena Andersson gick ut gymnasiet och alla avgångselever i Stockholm fick Lars Anderssons »Pestkungens legend« i gåva blev hon närmast förorättad.
Ett alldagligt författarnamn var lika med alldaglig litteratur, tyckte hon.
Hon läste just då Jean-Paul Sartre – det var något det. Lars Andersson kunde ha varit hennes bror. »Författare bar på Ande, men Andersson bar inte på författare«, konstaterade Lena Andersson i en Fokus-krönika.
Romandebuterande Viktor Andersson verkar ha internaliserat ett liknande namnkomplex.
I den nyligen utgivna »Hon«, heter den unge journaliststudenten lämpligt nog också Viktor Andersson. På utbildningen får han rådet att byta till ett originellt namn för att bli framgångsrik inom journalistiken.
Annat är det med kvinnan som han nyligen haft en relation med. Hennes namn är så ovanligt att det ryckts bort från namnsdagslängden. Och dessvärre också från hans minne: han har glömt vad hon heter. »Det kan börja på ›A‹, men också på någon helt annan bokstav. Till exempel ›B‹.« Desperat letar han tecken i tillvaron för att erinra sig. Så han kan kontakta henne och börja om på nytt.
Samtidigt ältar han det som var. Hur de båda inflyttade östgötarna flanerade runt i Stockholm och Sofo tillsammans, satt på parkbänkar, gick på caféer, såg svartvita franska filmer på bio. Boken har undertiteln »en relationsroman«, men jag blir inte klok på vilken typ av relation de faktiskt hade. Älskare, platoniskt sammanlänkade? Det är mycket hand och klapp, men kyss? Rent köttsligt är »Hon« lika ekivok som Jane Austen.
Det är en kärleksroman som opererar i intellektet.
På så sätt påminner den om Lena Anderssons »Egenmäktigt förfarande«. Nog för att det brinner i köttet på poeten Ester Nilsson i hennes åtrå för konstnären Hugo Rask, men vägen till läsaren går ändå via tankens svalhet.
Ester är besatt av Hugo, Hugo är besatt av sina konstnärliga prestationer.
Viktor vill bara hänga med kvinnan vars namn han glömt – en nära nog perfekt kulturell varelse: dagboksskrivare, flöjtist, handarbetsexpert, Proust-fantast. Hon vill bara komma in på Musikhögskolan.
Lika oköttig som romanen är, lika effektiv är den som samtidsskildring. Hur gör sig egentligen den kulturbärande medelklassen i en kärleksrelation? Dess enögda fokus på självförverkligande tycks inte vara någon vidare byggsten.
Ja ni hör ju själva, är 2010-talets kärleksroman på väg att lämna kroppen? Låter det lite trist kan man alltid trösta sig med ett sladdrigt geléhjärta på alla hjärtans dag.
I vilket fall var ju det där med alldagligt namn och alldaglig litteratur helt uppåt väggarna fel.
