Alla kulturer är inte lika bra

I karriärens begynnelse var jag redaktör för en daglig affärstidning. Den hade en rätt originell kultursida som ibland beredde plats för en av de mest särpräglade skribenter jag stött på, Svante Folin. Han var en sann intellektuell. Spränglärd – huvudsakligen autodidakt – och intresserad av det mesta, med viss tyngdpunkt på evolutionsbiologi, sociologi och filosofi, men också mer allmänt människans – och djurens – beteenden. Han hade genom åren gjort sig ovän med en imponerande del av kulturetablissemanget och jag antar att det var därför han skrev för oss. En särskilt minnesvärd artikel hade rubriken ”De flesta kulturer är rena skräpet”.  

”En del av Nya Guineas kulturyttringar ter sig en aning problematiska även för en dogmatisk kulturrelativist”, inledde Folin med sin karaktäristiska, frodiga stil.  

”I en stam påbjöd seden att förstföderskor skulle piskas och misshandlas i största allmänhet. När kvinnan skulle föda isolerades hon som oren och oberörbar. När barnet framfötts tog den nyblivna modern det i ena benet och krossade huvudet mot en klippa. Därefter kastades kroppen till suggor som just grisat. Från den sugga som åt ivrigast av barnliket tog förstföderskan en griskulting av samma kön som det dödade barnet. Hon ammade sedan kultingen och behandlade den med samma omsorg som hon skulle ägnat sitt döda barn.” 

Jag besparar er fler utdrag ur den rikliga katalog över udda skick och bruk hos folk och kulturer i världens olika hörn som artikeln sedan bistår med. Vi går i stället direkt till Folins poäng: ”I och med den vetenskapliga revolutionen har en kognitiv teknik, en tankestil som händelsevis (eller inte) uppstod i Västeuropa visat sig totalt överlägsen alla alternativ.”  

Han åberopar den brittiske socialantropologen Ernst Gellner som myntade begreppet Det Stora Diket. Detta separerar sekulära och förnuftsbaserade kulturer som den svenska från teokratiska eller vidskepliga. ”På andra sidan diket är det ytterst en smaksak vilken av tiotusentals kulturer man föredrar. På hitsidan finns bara en vinnare”, skriver Folin. 

När jag nu försöker ta in vidden av den islamistiska terrorn i Israel och Bryssel och läser om inställningen till Sverige hos det irakiska folket i spåren av koranbränningarna, så kan jag inte annat än hålla med Svante Folin. Och hoppas av hela mitt hjärta att vi kan stanna kvar på den här sidan av Diket. 

***

Läs även: Vad är priset för fred?

Läs även: Det här kommer hålla på till helvetet fryser