Alla skulle må bra av att leva i ett kloster

Jag tillbringade nyligen några dagar i ett kloster med nunnor som log vänligt, sjöng vackert och serverade rustik husmanskost. Det är märkligt att tänka på att de var förbjudna fram till 1951, och att det krävdes ett särskilt kungligt tillstånd för att få grunda ett kloster ända till 1976. Vad är det i bönerna och gästfriheten som gjort att de förtjänat denna 500-åriga bannlysning, från Gustav Vasa till 1900-talets slut?  

Att gästa ett kloster är enkelt. Det finns en rytm att falla in i vilket befriar en från det vanliga tvånget att välja. Där jag är börjar dagen klockan sex med morgonbön, sedan följer frukost och därefter mässa. Böner beds med jämna mellanrum: middagsbön, vesper, completorium och vigilia. Däremellan kan man läsa, promenera eller sova en stund. Måltiderna intas under tystnad, till klassisk musik. Mobiltelefonen lämnar jag avstängd i bilen.   

Man äter sakta, och snart börjar jag göra allt långsamt: gå, dricka te, läsa – allt sker i ett annat tempo än utanför. Detta är en av kontrasterna mellan kloster och vardagsliv. Men den tydligaste skillnaden är att allt i klostret ska hjälpa både bofasta och besökare att rikta uppmärksamheten mot Gud. Stillheten, dagsschemat, urvalet av böcker i biblioteket, ja till och med arkitektur och inredning: Allt pekar hän mot detta meditativa mål. 

Den västeuropeiska klosterrörelsen grundades av Benedikt av Nursia på 500-talet, en överklassyngling som tröttnat på flärden i Rom och drog ut i ödemarken för att söka något mer beständigt. Snart sökte människor upp den helige mannen som bad i sin grotta, och en gemenskap uppstod. Men det är som bekant svårt att leva tillsammans, därför sammanställde Benedikt en regel — Benedikts regel — som skulle ge stöd. 

"Vi har grundat en skola i Herrens tjänst", inleder Benedikt sin regel. Sedan försäkrar han att det inte handlar om något "hårt eller tungt", men att det likväl krävs "lite stränghet för att utrota fel och bevara kärleken" i människan. För en modern människa framstår en del av reglerna för allt från beslutsfattande och böner till arbete och sömn som rätt krävande. Men kanske var själarna av ett annat virke förr? För rörelsen spred sig som en löpeld över Europa, och vid reformationens start fanns här hela 20 000 kloster. 

Än i dag gör regeln klostren till platser där tron inte främst tänks eller känns, utan levs. När kristendomen finns i varje handling och vrå av huset är det svårt att inte känna sig som en from människa. Inte för att man plötsligt blivit särskilt helig, utan för att man bärs av de påbjudna rutinerna. 

Det är ett modernt missförstånd att religion främst är tankesystem och fromma känslor. I grund och botten är religion ett sätt att leva. När tron blir idéer är sekulariseringen nära. Det är därför den franske statsvetaren Pierre Manent konstaterat att islam, med alla sina ritualer och vardagsregler, har bättre förutsättningar att överleva än de kristendomsformer som reducerat sig till tankesystem. 

Här är klostren ett undantag. När nunnan öppnar porten för mig och jag stiger över tröskeln, då lämnar jag världens mest sekulariserade land och kliver in i en kristen kultur. "Hit har sekulariseringen inte nått", utbrast min vän förundrat efter att vi varit där några timmar.  

I en kultur som präglas av allt större likriktning är klostren motkulturer som undandrar sig både åsiktskorridorer och uppfostrande politiker.  

Det är kanske inte underligt att de förbjöds?

***

Läs även: Kampen mellan kultur och kyrka är historia

Läs även: Religiös tro är bra för politiker