Alla som hatade Paul Simon – det visade sig vara rätt många

Det var i en stor frisersalong i Skärholmen i juni 1974. Hon ville veta hur jag skulle ha håret. Jag var tretton. Och ovanligt klar över saken. Bowiefrisyren, sa jag. Den från Diamond Dogs. Frisören visste vad jag snackade om och skred till verket. En timme senare öppnade mormor ytterdörren till sin lägenhet inne i stan. Min syster och jag läste engelska med henne en gång i veckan. Mormor hade varit lärare på Norra Latin. Nu var hon pensionär. Hon blev alltid glad när vi kom. Den här eftermiddagen fanns också annat i hennes uppsyn. 

– Förfärligt, sa hon. Passar dig illa. 

Vi drack te och åt kakor i hennes kök. Genom vardagsrummet förflyttade vi oss till matbordet och läxläsningen. Mormor avbröt när man uttalade fel. Hon tittade på mig och skrattade till när jag hade läst färdigt.

– And who on earth is David Bowie, sa hon. 

– He’s a rock star.

– Playing what instrument  …

– He play the guitar, sa jag. 

Varpå mormor knackade med knogarna i bordet. Som alltid när man missade verbändelsens s i tredje person. Tre gånger trummade hon dem. Kvickt, otåligt och hårt.

– I play. You Play. He plays  …, sa hon och jag repeterade hennes ramsa tre gånger.

Det hade bara blivit så. Jag gick i sjuan och på ett år hade vi slutat lyssna på de skivor vi köpte när vi börjat på hösten. De som låg högt på listorna då – Paul Simon, Albert Hammond, Uriah Heep och Elton John. Nu var det Bowie, Alice Cooper och Deep Purple som gällde. Nille, min klasskompis, sa att Alice Cooper aldrig åt grönsaker. Inte han själv heller längre. Det var bara skitsnack att man blev trött och blek om man ratade spenat och broccoli. Lelle, den andre pajsaren i mitt nya gäng, sa att vi skulle starta ett band. Nille på gitarr. Lelle på trummor. Jag då, sa jag. Bas, sa de. Jag insåg att det speglade min plats i statusligan. Bowiefrisyren, i terminens skälvande slutsekunder, var mitt hittills bästa drag för att ändra på den. På väg till mormor speglade jag mig i tunnelbanans fönster och noterade att den ändå inte riktigt var bingo. Förebilden var alltså skivomslaget på den splitternya skivan där Bowie, naken, i sin Ziggyfrisyr, var tecknad som hälften människa, hälften hund. Bakom glamrockstjärnan stirrade två fläskiga gubbhundar, nakna och dreglande. 

Jag hade något att jobba med, men tvekade inte.

Minnet av denna stund flammade upp häromdagen. Någon algoritm hade på mobiltelefonen skickat ut en notis från den engelska musiktidningen Far Out Magazine. "Fem artister som hatar Paul Simons musik", löd rubriken. Jag har aldrig haft karaktär nog att stå emot sådant. 

Patti Smith var en av dem som hatade. Joni Mitchell en annan. Hon tyckte det var så otroligt tråkigt att lyssna på Paul Simon. För många ord. Art Garfunkel beskrev en relation där skämten snabbt tystnade. Dylan var med i uppräkningen för att han gjort en cover på Simons The Boxer på sin egen skiva The Self Portrait, som Dylankännarna anser att han gjorde för att bli av med alla sina fans. 

John Lennon var elakast, han kallade Simon "en sjungande dvärg jämfört med Dylan och Mick Jagger". Jag tryckte i gång Bowies version av Paul Simons America. Den kan man lyssna ofta på. Men hur mäktigt Bowies framförande än är, slog det mig när jag omedelbart efteråt spelade originalversionen, berörde Simons sätt att förmedla stämningen i sångens berättelse om Greyhoundbussresan djupare. 

Det var ingen stor sak. Men när jag mindes min resa hem från mormor för femtio år sedan blev jag ändå lättad över att jag inte då insett att jag borde ha bett frisören att klippa mig som Paul Simon. Det hade aldrig funkat.

***

Läs även: Sårade divor, sex, droger och tragedier

Läs även: Blir du mellanchef är det kört