Alla städer jag vill slippa bo i

Jag blev uppringd av en redaktör som ville göra ett slags personporträtt av mig. Jag tackade avböjande och sa att såna porträtt tenderar smickra de fåfänga och de inbilska.

Så svarade jag då på tio frågor. En gällde städer i Europa. Var kunde jag tänkas bo om inte där jag bor nu, i Helsingfors och i Berlin? 

Skulle jag svara Paris? Då minns jag råttan i sängen i andra arrondissementet en kall januarilördag. Kanske Budapest? Då minns jag en kvinna som aldrig blev min. Eller skulle jag svara Amsterdam? Då minns jag en god vän som segnade ner på en gata och dog, nygift som han var sen en månad. 

Wien? I så fall måste jag glömma den ohämmade grandören, den kliniska renheten. Lissabon? Hon tronar på minnet av fornstora dar. Edinburgh, då, måhända? Nej, storslaget, men det växer grånad mossa på blotta tanken, precis som på gatorna, gränderna och husen där.

Mitt svar blev därför Bozen. Som heter Bolzano på italienska. Och som finns i regionen Sydtyrolen som också heter Trentino-Alto Adige. Bolzano är det sista riktiga tågstoppet i Italien på väg norrut och en bit upp i bergen finns OS-orten Cortina d’Ampezzo där tyskan och italienskan kompletteras av ladino. Men det är en annan historia.

Varför då Bozen? Ja, kanske tills jag hittar en annan och större och bättre plats.

Fast, visst, Bozen inte alls utan orsak. För det är mycket som är väldigt vackert där i Bozen, om man nu händelsevis söker skönhet. Höga berg och en skummande flod som heter Eisack på tyska och Isarco på italienska. Där finns ett stort torg med en klockstapel. Regelbundet klockspel, på gränsen till nervpåfrestande, men inte över. Välvda passager i romersk stil. Och så då trafikljus för fotgängare med rött, gult och grönt ljus. Precis som för bilarna.

Jag menar, bara en sån liten sak. Det egna lilla livet ställt under sekundsnabb prövning inför det gula ljuset. Att gå eller inte gå, genast eller sen? Det är väl alltid frågan.

I Hotell Stadt Cittá serveras frukost och dagens tidningar. I betydande plural, ja. På en lång stång, precis som köttbitar hos en slaktare, hänger ett trettiotal dagstidningar, allt från Financial Times och USA Today till Die Welt och FAZ. Plus alla tänkbara italienska varianter. Dagsfärska, eller åtminstone nästan. Bara en sån liten sak.

En annan dag den döde Özi. Där ligger han i Bozen bakom ett glasfönster. Kan inte annat. Folk köar och glor. Han hittades i alperna en bit bort. Sällan känner man sig så levande och varm som i sällskap av en man som varit djupfryst i flera tusen år. Bara en sån liten sak.

För att nu då inte tala om den där automaten på väggen rätt nära klockstapeln.

Vi hade druckit en hel del vin och skrattat åt småsaker och ätit tjocka biffar med rödvinssås och lite geggig semmelknödel. Mättnaden var massiv. Då kom förstås det uråldriga cigarettsuget över oss, som en rytande demon, mycket ilsknare än någon av Ingmar Bergmans. Men allt var stängt för kvällen. Det är den europeiska periferins egen lilla förbannelse.

Jag gav mig ändå ut på stan. På en vägg rätt nära klockstapeln hängde en neonstrålande automat. Cigaretter, ta mig fan! Men i automaten fanns inga cigaretter, bara färggranna kondomer i olika storlek att växla mot euromynt. Snopenhet bytt mot ett slags snoppenhet, onekligen.

Minnet av kondomautomaten för mig alltid också tillbaks till Groucho Marx. Det var den där sändningen i amerikansk tv som han ledde för länge, länge sen. Han mötte ett äkta par och ställde frågan: är ni gifta? Svaret: Ja. Har ni barn? Ja. Hur många? Tretton. Varför tretton? Jag älskar min fru, sa då den äkte mannen med tindrande ögon. Varpå Groucho: Jag älskar också mina cigarrer men jag tar ändå ut dom ur munnen med jämna mellanrum.

I personporträttet tog jag mig alltså den fåfånga friheten att svara på en omformulerad fråga. Den lyder: vilken stad i Europa får mig att småle och smila en smula?

Läs även: En osynlig gräns delar Finland i två

Läs även: Leninmuseet har ett moraliskt omdömesproblem