Alla starkt religiösa är inte potentiella våldsverkare

Sveriges Radio P4 i Örebro fälldes härom veckan i Granskningsnämnden för radio och TV för ett inslag där stark religiös tro jämställdes med ”radikalisering”. Det är inte första gången en sådan koppling görs. Tvärtom. Studier har visat att föreställningen återkommer i skolans religionsundervisning och för några år sedan jämställde ledande politiker kristna barnmorskor som av samvetsskäl inte ville medverka i aborter med IS-jihadister som släckte liv på löpande band.  

Visst kan en religiös tro vara radikal, men det är ju inte liktydigt med ”våldsam”. Ett exempel är kristna som likt Jesus är radikala pacifister, som ökenfäderna avstår från materiell välfärd, som likt Moder Teresa ger all sin vakna tid för att hjälpa olycksdrabbade, eller som en barnmorska i det nyss nämnda exemplet, beredd att uthärda både arbetslöshet och medial vanära av samvetsskäl. 

En religiös tro kan också vara radikal i meningen outtröttligt missionerande genom ständig argumentation och tjat. Det kan vara jobbigt, men är heller inte våldsamt, i meningen hotar andras liv och hälsa eller omöjliggör för andra att komma undan. Den som får lida är missionären. 

Det finns flera orsaker till den brist på nyanser och distinktioner som likställandet av stark religiös tro med våld eller våldsbenägenhet – normalt associeringen till ”radikalisering” i dessa sammanhang – utgör. Vanligt för några år sedan var relativiseringen av islamism: ”alla religioner har sina radikaler”. Men ett starkare, mer konstant skäl, hänger nog samman med den unika svenska sekularismen, i dess ideologiska oförmåga att förstå religion som något mer än en märklig hobby och dess ogillande av sanningsanspråk. I föreställningen om att det finns en absolut sanning om människan och världen, antas det finnas en potential till våld eller tvång, när alla andra ska bibringas denna sanning. 

Men även detta är svepande och onyanserat och beror på vad som hålls för sant och hur. Låt oss titta på kristendomen som har präglat vår kultur. Vad är det den håller för sant? Jo, att Gud har skapat världen och människan, och erbjudit henne sin gemenskap, men att människan har nyttjat sin frihet och tackat nej för att i stället med olika medel – inklusive religion – göra sig själv till Gud. Då har Gud blivit människa, och underkastat sig det mänskliga nejets yttersta konsekvens, döden, för att sedan uppstå. Tron på det ger människan gemenskap med Gud, trots hennes oförrätter, om hon omvänder sig. Men det är ett erbjudande, som var och en har att söka, finna och tacka ja till. Guds kärlek kvarstår oavsett vårt val. Men Gud tvingar ingen till gemenskap, och det gäller i evighet. 

Sanningen som den kristne ser och bekänner är alltså att var och en själv har rätt att förhålla sig hur han eller hon vill till sanningen, inklusive att avvisa den. Det är en del av sanningen självt, och respekten för vars och ens frivilliga förhållningssätt till sanningen blir ett sätt att leva efter sanningen om människan och livet. En respekt som inte är liktydig med obligatorisk sympati för varje sätt att leva, och som inte gör sanningen mindre sann. 

Denna tro främjar förstås en iver till mission. Men den kan inte – det vill säga, det är inte bara en fråga om att den inte vill, utan att den faktiskt inte kan – motivera våld på någon nivå. Trots vad historiska missbruk eller enskilda exempel säger. Då blir tron nämligen en självmotsägelse och inte sann. 

Enskilda eller grupper av människor med snedvridna och onda avsikter kan förstås använda allt som medel, inklusive religion, också den kristna. Räknat i både kvantitativ och kvalitativ ödeläggelse, har emellertid missbruket av politiken under det gångna århundradet överträffat allt annat. Lägger man samman antalet döda som politikerna Josef Stalin, Mao Zedong, Adolf Hitler, Pol Pot och några till gemensamt åstadkom på 1900-talet, torde det överträffa alla religiösa förföljelser och krig sammantagna under alla århundranden dessförinnan. Dessutom var just de nämnda politikernas ideologiska föreställningsvärldar starkt präglade av en gemensam tro: att Gud inte finns, och att de och deras maktapparater därför haft att förverkliga ”paradiset” i Guds ställe. Politik och stat i kombination med ideologisk ateism är en garanterat dödlig blandning. 

Detta återkommande missbruk av politiken till trots gör det orimligt att anta att alla politiker eller politiska organisationer, inklusive sådana som Amanda Lind och Kristdemokraternas kvinnoförbund, är ”radikaliserade”, potentiella våldsverkare, bara genom att vara politiska. Vi gör alltså bäst att tänka likadant om religion och religiösa. 

***