Alla stuprörs moder

Snart kommer skandalen kring Transportstyrelsens outsourcade it-verksamhet och sparkade generaldirektör upp för behandling i Konstitutionsutskottet. Att statsministern hållits ovetande om skandalen in i det längsta är fortfarande obegripligt. Uppgifter om att en viktig generaldirektör fått sparken efter misstankar om allvarliga sekretessbrott borde rimligen snabbt nå statsministern.

Ett av den svenska statsförvaltningens största strukturella problem är att var och en håller på sitt. Regeringskansliet är alla stuprörs moder. Ett av transportstyrelse-affärens märkligaste uttalanden sätter detta i fokus. Dåvarande inrikesministern Anders Ygeman försökte i Studio 1 i somras förklara sin oförmåga att informera statsministern med att det inte gick att hitta ett säkert rum att tala i. Detta under ett helt år och detta trots att regeringen äter gemensam lunch i Rosenbad flera gånger i veckan. Det finns en inre trappa till statsministerns rum några våningar upp från matsalen. En snabb replik vid köttbullarna och nog hade Ygeman och Löfven kunnat stjäla sig till några minuters förtroligt samtal.

Problemet är inte brist på fysiska rum, utan andligt utrymme för samtal. Det finns ministrar som tillsammans lett arbetet inom samma politikområde under flera år men som aldrig talat förtroligt med varandra om vad man egentligen vill uppnå. Kulturen är att var och en sköter sitt. Det är inte tradition att ministrarna lägger sig i varandras ärenden. Regeringens arbete är organiserat i olika fackdepartement med stort eget ansvar och där varje departementschef driver sina frågor. Fackministrarna blir snabbt sektorsföreträdare och sammanhållningen förloras. Problemet förstärks i en koalitionsregering med olika partier.

Skandalen med Transportstyrelsen är bara ett exempel på hur regeringsarbetet låsts fast i separerade rör. Alla svarar för sitt, ingen för helheten.

Inte för att ingen tänkt på detta, tvärtom. Regeringens gemensamma lunchberedningar är sedan årtionden ett försök att informellt motverka stuprören. Utan formell dagordning är tanken att statsråden här ska kunna utbyta idéer, skvaller och åsikter. Andra försök är allmän beredning, samordningsministrar, samordningskanslier och satsningen på ett stort antal IDA-grupper, Inter Departementala Arbetsgrupper. Men kultur äter strategi till frukost, och stuprören regerar.

Från regeringskansliet löper stuprören ut i hela det svenska samhällslivet. Varje myndighet har en handläggare på »sitt« departementet«. Nåde den myndighetschef som börjar kommunicera med andra departement. De får snabbt smäll på fingrarna om de börjar »hjälpa de andra«. Departementen konkurrerar, och det påverkar i sin tur hur myndigheterna agerar gentemot varandra. Den som försöker bryta mönstret kan råka illa ut.

Länge var det så att kultur- och utbildningsdepartementen inte talade med varandra. Nu är just det bättre – med ministrar från samma parti. I dag är det i stället Närings- och Miljödepartementen som står mot varandra. De är knappt överens i en enda fråga, vilket det förgiftar och försämrar hela samarbetet mellan socialdemokrater och miljöpartister.

Detta föråldrade arbetssätt manifesteras i byggnader och korridorer. De olika departementen sitter i olika hus och i varje byggnad sitter de flesta tjänstemän eller politiskt sakkunniga i egna rum i vindlande korridorer. Ingen ser eller hör vad någon annan gör. De flesta andra branscher arbetar numera i öppna landskap och funktionsanpassade, ibland riktigt lekfulla arbetsplatser. Lek med tanken på hur politiken skulle bli om Finansdepartementets lokaler såg ut som Googles…