Alla vill vara hjältar i dessa tider
Den hjältemodiga resan erbjuder något som annars är svårt att hitta i det dopaminstinna samhället: löftet om en djupare tillfredsställelse.
Toppbild: Unsplash
Det är skarpt läge nu! I upptrappningen till ett tredje världskrig skiljs vi från dem, och det är nu man kliver fram och ställer upp, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Jag läser det här i tidningar och sociala medier, om och om igen. Krig är hjältarnas tid och det är uppenbarligen många som känner sig kallade. Särskilt svenskar, nyss väckta ur sina långa fredssekel, med muller i bröstet och glupande stridsaptit. Enligt FOI är 48 procent av svenskarna ”mycket villiga” eller ”ganska villiga” att delta i en stridande roll med risk för eget liv.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Alla vill vara en hjälte och hur ser en sådan ut? Joseph Campbells klassiska bok The Hero with a Thousand Faces kom ut 1949 och blev en psykoanalytisk, antropologisk, popintellektuell bestseller av den sort som bara fanns då. Enligt Campbell finns en hjältearketyp som återkommer i alla kulturer, och myterna kan fungera vägledande för våra liv. För Osiris och Jesus resor liknar varandra, den karaktären och hans resa verkar limma bra med den mänskliga skallen.
Denna hjälte är en oansenlig figur från en anspråkslös bakgrund (som Peter Parker i Spider Man), han blir kallad till ett viktigt uppdrag men motstår först ropen (som Frodo i Sagan om Ringen), han finner en mentor och genomgår prövningar (som Harry Potter) och når något slags rock bottom genom en metaforisk död och återuppståndelse (som Neo i Matrix), för att sedan komma hem, som samma person men i grunden förändrad (som Odysseus).
Campbells vän George Lucas baserade Star Wars på hans teorier. Jag har hört högerteoretiker muttra över att Socialdemokratiska Arbetarpartiet har en sådan perfekt hjältesaga, och vissa anser att Campbell borde ha fått i alla fall en del av J K Rowlings royalty-pengar. Teorierna används hela tiden i det som kallas storytelling, för att trumma upp engagemang för en aktör, en historisk huvudperson. Kan Zelenskyj något om jungianska arketyper? Kanske inte, men skådespelaren vet uppenbarligen ett och annat om berättande.
Att en sann hjälte i början motstår ropen verkar ligga djupt i människans moralkänsla. När de olika sidorna slåss om narrativet i Mellanöstern beskriver sig båda som de som svarar på den andres aggression. De söker inte konflikt, de tvingas att göra det enda rätta. Ingen attackerar, alla försvarar sig. (Även sossarna har historiskt använt denna mekanism när de utsett frälsare – den rätte mannen för jobbet som ledare är han som tackar nej.)
Många hoppar nu över steget där universum behöver tjata på dem för att deras hjältepotential ska framträda (som Luke Skywalker, när han säger att han behöver stanna för att hjälpa sin morbror med skörden). Man kastar sig in i eskalering, och Campbell har en förklaring även till detta. “Man säger att folk letar efter meningen med livet”, säger han i en PBS-intervju från 1988 som fortfarande cirkulerar på internet. “Jag tror snarare folk letar efter känslan av att vara levande.”
Är det så enkelt? Nej! Det är ju människa mot monster, Lejonhjärta mot drake?
Intervjufilmen Duvornas tunnel (2023) har samma namn som John Le Carrés självbiografi. Mannen bakom pseudonymen berättar där med åldrad, iskall skärpa om sina egna erfarenheter av att vara spion under det kalla kriget. Den djupa övertygelse som antogs vara förrädarnas bevekelsegrund viftar han i det mesta bort. De var beroende av bedrägeri, berättar han. Öst eller väst, kommunism eller inte, det handlade mer om att ett liv som inte var ett dubbelliv verkade fattigt för dem.
John Le Carrés pappa var bedragare och brottsling och han, spionen och spionförfattaren, arbetade på samma sätt med berätteriet. Vad man visade upp var en sak, verkligheten en annan. För att beskriva vad som motiverar hela skådespelet, förutom de råa drifterna, använder han samma metafor för människors psyken som för stater och ideologier: längst in finns bara ett tomt rum.
1800-talsfilosofen Emerson hade högre tankar om människors goda avsikter. Han skrev berömt att en hjälte inte är modigare än andra, bara modig i fem minuter längre. Kanske är det här nutidsmänniskans dragning till hjältedåd kommer ifrån, viljan att för en gångs skull visa lite stamina. Den hjältemodiga resan erbjuder något som annars är svårt att hitta i det dopaminstinna samhället: löftet om en djupare tillfredsställelse, om att komma ut på andra sidan som någon annan.
***
